Johanna

För att få november att kännas lätt krävs det verkligen att man lägger ner hela sin själ och all sin energi. För förutsättningarna är inte bra. Vädret är nästan bedrövligt hela tiden, innebandyn är kanske inte alltid jättekul så här års, det är evigheter till sommar och det mesta känns bara allmänt tungt och grått. Så vad gör man för att inte få november att kännas just som november.

Jag inledde med att förra helgen åka ner till Malin i Göteborg, där hon numera bor och pluggar. Jag, Lina, Frisken och Märta drog ner efter jobbet och hade en underbar helg, allt gick felfritt fram tills hemresan. I Jönköping tog det nämligen stopp, satt i kö i 2,5h, vi stod helt still, kul! Utöver det så var det en perfekt inleding på november.

                                                             
                                                         
                                                                                            

Arbetsveckan som var har passerat ganska fort, i onsdags var det match mot Täby. En match som slutade 8-7 till oss efter sudden, efter att vi hämtat upp ett 7-4 underläge med 7minuter kvar. En riktigt skön vinst för vår del. Helgen har innehållit, häng med 7th, thai mat och innebandy. En ganska bra helg med andra ord och november känslan ha inte kommit ännu

Första matchen avklarad, vinst med 6-2 mot Iksu. Kanske hur skönt som helst. Vi spelade ut dom totalt i 2 perioder, i sista gick vi ner oss lite men segern var aldrig hotad. För egen del gick det väl ungefär som väntat, hade hunnit med att assistera Limpan till det efterlängtade målet i PP som vi båda så länge velat lyckas med, fram till mitten av andra perioden. Då inträffade något som jag aldrig tidigare varit med om och något som jag hoppas att jag aldrig mer behöver uppleva igen. Gick in på plan som vanligt, ställde upp, hade koll på min back då vi hade frislag emot oss i defensivt hörn men så plötsligt kände jag hur min andning blev allt tyngre, kände något konstigt över bröstet och jag la då handen mot hjärtat och fick känna hur det pumpade som aldrig förr. Pulsen måste påriktigt legat på 500 slag i minuten. Jag blev livrädd och bytte precis när frislaget skulle slås, kanske inte mitt bästa byte i karriären men acceptabelt med tanke på omständigheterna. Blev inget mer spel för mig, fick mig en rejäl tankeställare också, helt plötsligt kändes det som man värderat så högt inte lika viktigt. Om jag kommer spela mer den här veckan visar sig, förhoppningsvis var det bara min kropp som sa ifrån att fysiskt ansträngning inte är optimalt om man är lite sjuk. Vila idag, bli frisk och kanske spela på fredag mot finskorna. Och mamma, jag lovar att jag ska vara försiktig, vid minsta känning kliver jag av. Jag lovar. 
      Det är konstigt hur man i ena stunden känner att man inte vill något hellre än att spela, låtsas som inget har hänt och bara köra, sen hur man i andra stunder inte vill in på planen alls. Utan istället bara göra sånt som verkligen är värt att göra. Vad nu det är, innebandy är ju nästan det roligaste jag vet. Vad skulle jag göra om jag inte fick!? Inte okej! Det känns som jag överreagerar ibland men med tanke på att jag har upplevt 2 dödsfall av just den orsaken är det kanske befogat. i mitt fall är det säkert ingen fara, har ju varit lite krasslig på sistonde, men just att tänka "det händer inte mig" är ju livsfarligt. Känns bra att jag och mamma kollade mitt hjärta för ungefär 4 år sedan, även om det inte var arbets EKG, så är det iallafall kollat.

Nog tjatat om det. Ligger på rummet nu, chillar och lyssnar på musik (tydligen spelas Thinking of you och element ganska ofta). Vi ska snart åka till hallen för att möta Rubene(?) från Lettland. Kan inte tänka mig att det ska vara något större problem att gå ifrån hallen med 3 poäng och därmed ett bra utgångsläge för att vinna gruppen inför morgondagens sista gruppspelsmatch mot finskorna. Idag hoppas jag även att få lite tid till OTH, Helga måste plugga men ska kanske hjälpa henne så vi kan lägga vår dö-tid på lite vettigare saker. Känn ingen press vännen.


Kan ju passa på att hälsa Camilla och Lina välkomna hem. Som idag vid 12 landar på Arlanda.

Det är tisdag kväll och jag ligger på hotel rummet och njuter. För det gör jag verkligen. Även om man inte kan tro det om man såg hur rummet såg ut men det hör förtillfället inte till historien. Jag är här nu, i Schweiz, för att vinna. Vinna ett EC-guld tillsammans med mina lagkamrater i Balrog. Jag ser med spänning fram emot det här äventyret, täta och direkt avgörande matcher är det roligaste som finns, framförallt när man vinner och det känns verkligen som vi har chans att göra det. Imorgon inleder vi turnering mot Iksu, ett lag som jag har stor respekt för, ett lag jag hatar att förlora över lika mycket som jag älskar att vinna över, ett lag som tyvärr gått segrande ur de tre viktigaste matcherna i mitt liv, ett lag som snuvat mig på två finalplatser och ett SM-guld men nu är det slut på det. Den här veckan ska Iksu bli ett lag som förlorar den där matchen med stort m, som gråtandes får se motståndar laget jubla över vinsten, den här veckan kommer inte Iksu att vinna. För det kommer vi, jag känner det!

Klockan är 22, mitt batterie håller på att ta slut, min adapter fungerar, ibland men är just nu utlånad till coachen, Helga sitter bredvid mig i sängen, Anso är inne hos grannen och jag själv känner mig rätt trött men sjukt förväntansfull inför morgondagen och hela veckan för den delen. Matcher, träningar och mellan det blir det One Tree Hill tillsammans med Helga, om vi hittar en adapter vill säga. Smutt med internet på hotellet iaf!

Imorgon inleds en sak till, Linas och Camillas hemresa ifrån deras år i USA. Kan inte annat än säga att jag har längtat, väldigt länge. Lina, du ska komma hem, vi ska vara hemma samtidigt, jag är inte i Falun och du är inte i San Francisco,  för första gången på 3år! Dålig timing att jag är här, i Schweiz, när ni kommer men för ovanlighetens skull så har vi ju hela hösten på oss. Hösten kommer bli bra, jag hade tänkt inleda den med att vinna ett guld.

/ Johanna

Fredag för en vecka sedan innebar helg med två borta matcher. Först var det Engelholm som stod på schemat och därefter Pixbo. Bussen lämnade Scandic i Södertälje runt 17.00 för att ta oss ner till nästa Scandic, i Borås, som för övrigt är ett av de bästa. Enligt mig. I bussen var det full fart, första timmen i alla fall, sen blev det en aning lugnare. Folk lyssnade på musik, satt vid datorn och tittade på film. För min del blev det datorn som fick fördriva tiden, det är så smutt med Internet på bussen! Det gör verkligen resorna sååå mycket kortare. Dessutom hade ju jag och Helga laddat i månader för att äntligen få lägga oss i bussen och mala One Tree Hill och så blev det, vi båda längtar något fruktansvärt till nästa tillfälle då OTH åker på. Kan bli på Arlanda på tisdag, då resan bär av till Schweiz och Europacupen men för att komma tillbaka till helgen. På lördag var det tidig frukost och avgång från Borås 10.00 för att ta oss till Ängelholm och seriepremiär. Halvvägs insåg vi att vi skulle bli tok sena, vilket jag redan hade förutspått kvällen innan när jag fick höra när vi skulle åka men jag antog att bussbolaget hade koll, tydligen inte! Matchstart 14.00, 12.20 sitter Balrogs damlag och äter lunch, inte jättebra kanske. En dag som denna spelade det som tur var ingen roll, vi körde över Engelholm med 3-12. Ganska väntat om du frågar mig, men en premiär är alltid en premiär. Bussen tillbaka till hotellet gick smärtfritt, tror jag och Helga hann med nästan 3 hela avsnitt av OTH, som för er som inte fattat är en förkortning av One Tree Hill.

      Lördagskväll var chill, vi var några som basta och bada bubbelbad. Annars var det sängen som gällde eftersom morgondagen väntade en hård drabbning mot en tippad seriesegrare men oj så fel vi hade. Vi fullkomligt körde över ett blekt Pixbo, i Göteborg, i Lisebergshallen skrevs siffrorna till hela 2-8. Jag måste erkänna att jag tvivlade lite på vår kapacitet efter att de senaste veckorna upplevt många riktigt dåliga träningar men väl vid matchstart behövde jag inte tvivla längre, 0-3 efter redan 7 minuter och matchen var nästan avgjord redan då. Helgens spel ger mig förhoppningar om det stundande äventyret i Schweiz. Pixbo däremot har jag aldrig sett så dåliga, inte många ljusglimtar där inte men framförallt inget som helst självförtroende. Tur för Pixbo att säsongen är lång. Dom behöver inte vara bäst förrän i Mars-april, vi däremot, ska vara bäst både nu och då! Sen vad som händer däremellan är ointressant. Jag spelar för att vinna guld och det kan jag göra om drygt en vecka och i April.  

2 saker som har varit omöjliga att undgå helgen:

* Det är tydligen inne med dator, har aldrig sett så många datorer och sladdar på en buss tidigare.

* "Rosies tjej-låda". I den finns allt en tjej någonsin kan behövas ha, tamponger, sytråd, snoddar, spännen, näsdukar, ja, precis allt. Hur bra som helst! Rosie är förresten vår nya materialare. En riktig stjärna.

Måste bara berätta att vår stab har gått ifrån "halvtaskig", till helt underbar. In har:

- Hanna-Snygg

- Starre

- Rosie

kommit. Kan ju bara säga att vi verkligen behöver er!

Bara 11 dagar kvar nu!

För tillfället är brorsorna värda att inledda alla inlägg!

                     

           

Att längta kan vara det absolut värsta som finns men samtidigt ska man nog vara glad att överhuvudtaget ha något att längta till. För hur kul vore ett liv där du inte har någonting att se fram emot, vänta på, spekulera i och med spänning vänta och se vad som kommer att hända?

För tillfället befinner jag mig, i just det, stadiet. Jag längtar så mycket att jag ibland inte vet vad jag ska göra. Jag längtar att se vad som ska hända, man kan spekulera och visst, det gör jag. Varje dag. Men det finns ingen, ingen, verkligen ingen som vet och det är just det som är så intressant. Känslor är något underbart, ibland hemskt men även helt oförklarligt.

Just nu sitter jag i bussen på väg ner mot Borås, match imorgon mot Engelholm och match mot Pixbo på söndag. Det kommer kanske en update på söndag, beror lite på hur resultaten blev. Skulle jag vara dålig förlorare!? Nej, aldrig.

Love your "thai"

Nu sitter jag här, i Linas poolhus, och det är redan torsdag. Känns overkligt att jag bara har en dag kvar. Tiden kan som bekant inte styras eller på något sätt påverkas men oj, vad jag gärna jag skulle vilja kunna påverka den. Sakta ner lite när det behövs och skynda på lite när man vill. Snacka om makt.

Veckan som gått har varit helt underbar. Igår förmiddags var jag, Susanne och Lina inne i San Francisco, där vi levde ut turistandan i oss. Kameran i högsta hugg och alla sevärdheter skulle besökas, tycker vi lyckades väldigt bra. Korten vid pier 39, vid Golden gate bron, i det så välkända och branta backarna och med spårvagnarna inne i stan blir bilder som gör att jag kan känna lite lugn. Som gör att jag kan få visa vad jag varit med om den här korta veckan. Jag förstår verkligen att Lina har haft det bra, vilken stad! Jag är fortfarande helt uppspelt över allt jag har fått se. Fick mer smak, definitivt. Vid 2 tiden var Lina och Sanna tvungna att ta tåget, eller bart som det heter, tillbaka hem, jag stannade kvar själv i storstaden och shoppade lite. Vågade dock inte gå så långt ifrån tåget, utan mobil, nummer eller någon som helst kunskap av staden så är man ganska hjälplös. Fast jag klarade mig bra, mötte upp Lina vid Lafayettes tågstation som bestämt vi 19.30, därefter blev det tacokväll hos Susanne.  

    I måndags var vi på ett Tivoli som heter Six Flags, åkte karuseller, lite vassare än de där hemma måste jag tillägga, och hade det allmänt trevligt. På kvällen kom Camilla över och vi satt i bion och såg på film. Under filmens gång hade Camilla lyckats övertala mig att följa med henne ut och ta en öl, Lina och Sanna var dock inte lika sugna. (En chock att Sussie sa nej.) Lina och Susanne skjutsa in oss till Walnut Creek där vi hittade en liten bar, hur mysig som helst. Slutade med att vi liftade hem med några främlingar, riktigt rolig kväll. Älskar spontant och oplanerat, ibland borde jag lägga till.

     Tisdagen blev en lugn dag vid poolen. Lina gjorde lite läxor och började jobba vid 2, jag chillade och lekte lite med barnen. På kvällen drog jag och Sanna iväg för att köpa Ipod, det gick sådär, de färgerna vi ville ha var slut så vi åkte bittra därifrån med inte mer än en Cola som inköp. På kvällen åt vi lite mat ifrån Panda, riktigt god thaimat, för att sedan titta på Heartbreak Hotel i bion.

Idag är det som sagt torsdag och jag vill verkligen inte hem, funderar på att missa planet och åka med Lina, Susanne och Camilla till Miami istället. Dom tyckte att det verkade som en bra ide. Får se hur jag gör. Och ni där hemma, apropå uppdraget, måste hon vara full?! Jag missade helt och hållet det i lördags nämligen. Update om torsdagen och fredagen kommer antagligen när jag kommit hem. Love your Thai

Jag kan omöjligt återberätta det som jag har upplevt i sommar, mina tre semesterveckor har varit helt makalösa. Jag tänkte därför lista upp lite av det som gjorde sommaren -08 till den bästa hittills.

* Roadtrip till Göteborg
* "Huset" på Heden S
* Utgångarna
* Efterfesten vid huset söndagmorgon kl. 6.
* Dansen
* Bögarna
* Rostbiff, potatissallad, brieost, baguette och vitt vin, till oändlighet. "Picknickarna" har varit många
* Inbrottet (kan verka lustigt att jag skriver med det här men det är numera som en del av resan)
* Gotland v.29
* Kallis är obeskrivligt
* Helenas förmåga att ordna ALLT
* Helgas och min cykeltur och kvällsdopp
* Gotland igen
* Vädret
* Stranden
* Gute
* Lasse Berghagen
* Vänner som inte går att sätta värde på
* Båstad, behöver inte skriva mer. Vilken avslutning.

                                     

Nu är innebandyn igång igen, jag kan konstatera följande saker. Oavsett hur mycket man tränar innan tre veckors semester så hjälper inte det. Alkohol bryter ner kroppen. Ångesten är hanterbar och framförallt, det var så värt det!

Sanningen är den att tiden går så oroväckande fort för tillfället, jag undrar ibland om jag verkligen lever det liv jag vill. Vad nu det är? Ibland känns det så självklart och rätt medan jag i vissa stunder grips av panik och känner att en förändring bara måste ske. Hur kan jag känna mig stressad redan? Svaret på den frågan är nog att det finns så mycket jag vill göra. Fast jag vet bara inte vad, ännu. Jag börjar tro, och hoppas att jag har rätt, att precis så som jag tänker, tänker alla andra i min ålder också. Känslorna om hur man vill leva och hur man lever skiftar oftare än vad vädret gör i april.

Veckan som passerat har gått fort och det har gjort att jag nu är fem arbetsdagar ifrån semester. En semester fylld av sånt som bara en svensk sommar och bästa vänner kan erbjuda. Nämligen ostadigt väder och oförutsägbara dagar och framförallt kvällar och nätter. Den känslan jag nu har i kroppen skulle jag gärna haft året om. Den går liksom inte att beskriva. Det är som att sväva på moln. 
     I söndags var det dags för Lina att åka tillbaka till USA, efter en veckas besök. Hennes vistelse här hemma gjorde mig mest påmind om att tid inte kan förstöra något som man inte vill ska bli förstört. Vi har varit ifrån varandra i 3år snart men ändå är det ingen skillnad när vi möts och just den tryggheten är ovärdelig. Speciellt nu, då våra liv förändras och ovissheten är lika spännande som skrämmande. Tillbaka till hemkomsten, jag, Gurran, Frisken, Niklas och delar av familjen Olofsson stod beredda på flygplatsen, vi hade välkomstplakatet uppspänt och förväntan och längtan var nog det som vi alla kände. Helt plötsligt skulle hon ju bara dyka upp där, efter nio månaders frånvaro. En lång väntan blev det, hon hade givetvis lyckats slarva bort väskan men det ordnade sig och som ifrån ingenstans så var hon hemma igen. Kvällen bjöd på god mat och fest, tackar Marie och Johan för det kalaset. Veckan som följde gick som i ett, inte en sekunds vila. Jag lärde känna Linas familj ifrån USA, vi passade barn, och (nästan hela) 7th umgicks precis som förr. 

                      

Jag är inne i ett stim nu, känslan är bra och jag har så mycket att se fram emot. Första och främst en händelserik semester, därefter en innebandysäsong och en stark längtan efter revansch, europacupen som blir en helt ny upplevelse och sist men inte minst en extra semestervecka i slutet av augusti.

Planeringen är under kontroll och jag kan därför känna mig lugn.

Ser ni helgen som en final av veckan? Om du frågar mig så hittar jag en del liknelser som gör helgen värd att få finalstatus. För det första, helgen är något man ser fram emot och jobbar hårt för att nå. För det andra, vägen dit är inte alltid jätterolig även om stunderna innan kan bjuda på en del ljusglimtar. För det tredje, det man jobbat länge för, i detta fall helgen, har en läskig tendens att försvinna snabbare än vad man tänkt sig. För det fjärde, när den är slut då är den slut och det är bara att börja jobba för att nå nästa. Dessa egenskaper stämmer bra in både på en helg och på en final och jag skulle nog vilja påstå att jag ser helgerna som små finaler, chanser av att få njuta eller uppleva det lilla extra. Det som kanske vardagen inte riktigt har möjlighet till.

Finalen den här gången kändes lite mer speciell än vad kanske en "vanlig" final gör. Den här helgen var en dag längre och framförallt, vi fick besök av Lina. Känslan är obeskrivlig och den längtan som jag ibland glömmer bort och slår ifrån mig kom. I samma stund som jag såg henne förstod jag hur mycket jag har saknat henne. Hur viktig hon är för mig och hur lyckligt lottad jag är som har henne och 7th. Jag har insett vad och vilka som betyder mest och utefter det gör jag mina prioriteringar. Det blir så mycket lättare då.

Midsommarafton bjöd på en riktig "må-bra-kväll". Vi var åtta, Jag, Frisken, Martina, Ida, Niklas, Enkan, Bengan och Jimmie, som hade samlats hemma hos mig för en chill middag och det var verkligen vad det blev. Trevligt sällskap, god mat, lite bad och bra musik var vad som behövdes för att förvandla midsommarafton till en kväll värd att minnas. Sen kom den efterlängtade lördagen, lördagen med stort L. På Arlanda stod vi samlade och väntade, och väntade, och väntade. Tillslut efter 2h väntan kom hon, utan väska (borttappad) men ändå med ett leende som fick oss flesta att gråta. Dagen rullade bara på därefter och maten och festen som familjen Olofsson bjöd upp till är det bara att tacka för. Kvällen blev en oförglömlig kväll, bilder kommer, kan inte lova snart men det kommer. Nu är det söndag igen, och finalen var över, kanske inte snabbare än den skiten som spelades 19:e april, de två stora skillnaderna är att den här gången hann jag njuta och eftersmaken smakar sött till skillnad ifrån då.

Då är det bara dags att börja jobba igen, för att nå nästa stora final och av mina erfarenheter är det värt varje minut. Hur tungt eller tråkigt det än må kännas ibland. Det sista jag vill påminna er om, värdera vad som är viktigt och prioritera därefter.

Så var det dags igen, att återuppta mitt bloggande, sätta fart på skrivandet, stoppa timeouten, för att ni ska få lite uppdatering om vad jag egentligen håller på med och funderar över.

"Ibland känns det som jag har kommit över det men ibland känns det som om jag aldrig kommer att göra det." Så har mitt svar ofta låtit. Jag har inte skrivit något sedan den 17:e april, två dagar innan den svidande SM-final förlusten. Ämnet är fortfarande känsligt så det är därför inget jag kommer att lägga någon energi på att skriva om. Kan dock konstatera två saker, vi vann festen, och övertygade dessutom och Balrog kommer inte att stå som förlorare igen. Träningen är igång och det är värre än någonsin, branta backar och många mil ska vi ta oss igenom innan vi som lag kan nå vårat mål.

Den nedförsbacken jag pratade om, för nu nästan exakt två månader, är brantare än någonsin. Veckorna efter SM-finalen har bara försvunnit, roadtrip till Göteborg, en långhelg i Falun, en del festande och ovärderliga kvällar med tjejerna. Inte nog med det, sommaren har kommit, värmen och solen har varit på besök nästan varje dag, poolen är uppvärmd, fotbolls EM är igång och semestern ligger bara några veckor bort. Allt känns så underbart lätt. Allt detta är toppat med ett besök, nästa lördag dyker nämligen Lina upp. Hon är i Sverige på en snabb visit med familjen. Det kommer att bli te kvällar, ICA Maxi besök och framtids diskussioner i mängder.

Livet leker.

Precis så känns det. Det mesta går så lätt nu, en nedförsbacke utan slut ligger framför mina fötter.

Våren har kommit och det med besked, känslan som man glömmer varje höst och vinter och därför har turen att få uppleva varje vår och sommar är här igen. Det finns inte mycket som kan slå den. Inte nog med det heller, vi ska tydligen spela SM-final i Globen på lördag också. Glöm inte allesammans, 19:e april kl 12.30 på tv4!

Jag tror på Balrog vinst, festen kommer sedan vara en föreställning utan dess like!

Njut av våren, solen och värmen.