Johanna

Dagen då ljudet av ringklockan inte känns lika hemsk som annars, dagen då även det gråaste vädret kan få en att le, då tröttheten förvandlas till hopp och då kroppen känner vittring efter ännu en seger över vardagen och jobb veckan. Fredagar är speciella, helt underbart, skönt, sagolikt, enastående och fantastiskt speciella. Så är det bara.

Kvällen skulle spenderas i Botkyrka för en lugn, såkallad "finsliparträning", inför helgens drabbningar. Till min stora lycka såg jag imorse på mailen att detta beslut ändrats. Ingen träning utan samling lördag 12.15 för match. Kändes ganska befriande och få fredagen ledig. Mina planer för kvällen är få, jag och mamma ska laga en god middag, vi inleder med stekt halloumiost, efter det blir det en fräsch sallad med pinjenötter, avokado, cocktail tomater, olivolja mm. och en köttbit till det. Kan bli riktigt bra. I övrigt ska jag inte göra mycket, kolla idol och O.C, bränna en skiva, ta en lång dusch och bädda rent i sängen. Ser verkligen fram emot en helt ledig kväll.

Fick ett sms av Helga tidigare idag, en vecka kvar till Falun och Magnussons 30 års fest. Svårt att inte längta, outfiten är redan fixad och det känns betryggande, detta har annars en tendens att vara ett orosmoln. Avfärd efter jobbet, roadtrip upp på fredag, utgång står på schemat den kvällen. Lördag ser ut som en lugn förmiddag och hektisk eftermiddag, innebandy vid 15, lite fördrinkar där och sedan är det dags att fixa facen för kvällen händelse. Festen kommer att bli grym, det vet jag, Helga och jag kommer vara så som bara vi kan, för att inte tala om efterfesten och pizzan dagen efter. Som ni inser kan man inte annat än att längta, detta kommer dessutom väldigt lägligt då min längtan till Falun är stor just nu.

Önska mig lycka till inför lördag kväll. Det är inte lätt att vara ordnings ansvarig då inte, det ska ni veta!

Trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag längtar verkligen tillbaka till skolan. Att jobba har egentligen bara 2 fördelar, lönen och att "man är ledig när man är ledig". Frågan är bara om det är värt det? Jobbet tar ju all min tid, det är helt sjukt. Hade aldrig trott att tiden bara kunde "försvinna" som den gör nuförtiden, kommer snart vakna upp och vara 28, utan att överhuvudtaget ha styrt upp mitt liv. Men vad skulle det göra i sådant fall, något hoppas jag att jag har fått uppleva innan jag fyller 28 i alla fall.

      Igår är ett bevis på den tidsbrist jag och mina kära vänner känner, för att överhuvudtaget kunna träffas och umgås under vardagarna så gäller tiden mellan 21.30 till 00.30. Igår var det en sådan kväll. Vid halv 10 öppnade vi dörren in till Martinas brorsas lägenhet, mitt i stan, ovanför the phone house. Det läget bådar inte gott för Sussie och Martina, ta hand om er mina vänner. Vi har många år kvar att leva. Ni kan väl försöka hålla er fräscha ett tag till, haha! Tillbaka till gårdagen, utan att egentligen gjort något speciellt, utan mest bara suttit och prata insåg jag hur mycket jag trivs i deras sällskap. Ni får mig liksom att vända, från trött till pigg, ledsen till glad, ni har den förmågan och därför vill jag spendera så mycket tid jag kan med er. Det är något speciellt. Samtalen var sig lika, djupa diskussioner om kärleks bekymmer, om helger som passerat och om den framtid vi går till mötes. Sommaren kommer att vara min morot, alltid och jämt, tankar på sommaren och er får mig att klara det längsta och gråaste dagarna på kontoret. När klockan började närma sig 00.30 så tog vi beslutet att det kanske var dags att lägga sig, jobbet väntade på oss, bara några timmar bort. Jag tror att jag läste det på Linas blogg, att lägga sig på kvällen med ett leende på läpparna är en skön känsla och hjälper en till en god natts sömn och en piggare morgondag.

     Fördelen med att timmarna bara rinner iväg är ju att sommaren kommer närmre men först är det jul, ledighet och lussebullar. Ska ta mig tiden att berätta om min passion till knäck, lussebullar och julskinka inom en snar framtid.    
                                                                                    

Vill bara lägga till att jag verkligen ser fram emot helgen, trevligt besök, en lördag kväll i lägenheten, där huvudansvaret blir att hålla koll på övriga samtidigt som kameran ska skötas (tur att jag inte är ensam, Frisken ska också vara nykter) och två matcher, varav en kan bli riktigt rolig.

Ingen träning ikväll, möte och julbord med jobbet.

Har nämnt tidigare att jag inte ska skriva så mycket om innebandy, vilket jag tycker jag har lycktas ganska bra med hittills. Har bara meddelat lite resultat och korta funderingar kring våra matcher. Nu tänker jag dock ge en lite längre rapportering om hur allt känns, nu såhär 10 matcher in på säsong i ett nytt lag på en ny position.

Tabellen har inte så många överraskningar. Vi ser tydligt hur 4 lag har dragit ifrån, vi ser vilka lag som får det jobbigt att hänga kvar och vi ser som väntat att det blir otroligt jämt runt slutspelsstrecket. Att det sen är just de lag som ligger där de ligger är ingen skräll, utan snarare ganska väntat. Den enda överraskningen är Dalen, vad håller de på med? Mörkar inför ett eventuellt slutspel? Kanske dags att sluta med det och ta sig dit istället! Tabellen i dagsläget:

                                        SM    +/-      P

1.  IKSU                 11     +47     30                         
2.  Balrog                10     +48      27  
3.  Pixbo                  10     +36      27
4.  Rönnby              11     +23      27                                                    
5.  Falun                  10     +8        17
6.  Endre                  10     +2        16
7.  Örnsköldsvik      10     -2        15
8.  Kais Mora          10     -12      13
9.  Täby                  10     +9       12
10.  Engelholm          11     -33      10
11.  Dalen                  10     -11       8
12.  Karlstad              11     -17       6
13.  Boden                 10     -33       4
14.  Skellefteå            10     -65       0   

 Nu under de närmsta veckorna kommer en hel del intressanta matcher att spelas. Många av topplagen har ännu inte mött varandra men kommer att göra det redan nu till helgen, på spelschemat ser vi också att det ligger en hel del såkallade "6 poängs matcher" inom de närmsta veckorna och då syftar jag på matcher kring slutspelsstrecket.
        Skellefteå får nog finna sig i att hamna sist, Boden får rikta in sig på att kvala, missar slutspel gör: Kais Mora, Engelholm, Karlstad och ... det sista laget som missar årets höjdpunkt är riktigt svårt att tippa. Jag tror att de kommande matcherna är väldigt viktiga, tex den då Dalen och Täby möts i Tibble hallen. Jag tror också att det blir något av dessa lag som kommer att få stryka på foten för de andra. Jag hoppas att Täby drar det längsta strået i den fighten. I toppskiktet kommer det inte vara några större förändringar, de 4 första lagen i dagsläget kommer att vara det när serien är slut också. Ska bli intressant att se vart vi i Balrog står, vi har bara mött Iksu och det var i premiären. Nu i helgen kommer beskedet, Rönnby hemma. Kanske kommer det även att bli ett litet glapp i toppskiktet nu när många av topplagen ställs mot varandra. Det gör i och för sig ingen större skillnad i att ligga 1:a eller 4:a, det vet vi sen tidigare. Jag hoppas att Falun behåller 5:e platsen och jag tror att Endre slutar 6:a. 7:a och 8:a blir alltså Örnsköldsvik och Täby.

För egen del så har det gått över förväntan. Säsongen inleddes tungt, spelade forward och fick verkligen inte ut något av mitt spel. Mindre speltid och sämre självförtroende blev resultatet. I takt med detta så hade vi kraftig backbrist, mina färdigheter testades där och allt vände. Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle vara en av de backarna som får mest speltid i Balrog så hade jag bara fnyst och hånat påståendet men nu är det verklighet. Saken som gör det hela så komiskt är att jag och min forna kedjekamrat Sara Kristoffersson alltid pratade om oss själva som kanske det sämsta defensiva spelarna någonsin (som tur var hade vi Granelid emellan oss), även om vi förbättrade oss avsevärt under säsongens gång så fanns det inte en enda tanke på att någon av oss skulle spela back inom ett års framtid. Nu när jag faktiskt gör det så inser jag att det är ganska roligt trotsallt, saknar dock att göra mycket mål. Jag har dragit på mig en ny roll istället, framspelare! Även det kan ses som en chock eftersom det enda jag egentligen är (VAR bra på, har inte Jolly längre, har tappat mycket i skottet) bra på är att skjuta, jag utvecklas! Har också lärt mig att +/- statistiken är viktigare än poängen, det måste man göra som back, för att hålla humöret uppe;) Jag har mycket att tacka vår tränare för, jag har verkligen fått hans förtroende. Självförtroendet har då ökats och i samband med det har mitt spel förbättrats.

      Det nya laget är hur bra som helst, trivs jättebra. Det är mycket som skiljer Falun och Balrog emellan. På gott och på ont. Saknar FK, har inte riktigt anpassat mig till Botkyrka golvet ännu. Saknar även publiken och mina gamla kedjemates, saknar däremot inte de 50 minuter långa samtalen innan varje träning eller Axelintervallerna i 100 minus grader. Var sak har sin tid.

Största skrällarna hittills är när Mora vann mot Balrog, att jag har spelat back i 9 matcher och att Iksu har hela deras backuppsättning i landslaget, eller vänta det kanske inte är någon skräll ändå?!

Idag hinner jag egentligen inte skriva blogg, men jag vet vad rutiner betyder för människor. Så varsågod Lina, här kommer din morgon läsning;)

Ett sms från någon man tycker om kan betyda så mycket, det kan få en ett le, skratta högt, eller fälla tårar. Igår fick jag ett sådant sms. Det kom från en god vän i Falun, en vän som jag älskar och som jag värderar otroligt högt, hans sms var egentligen inget speciellt men det fick ändå mina mungipor att rycka och mina tårar att falla längs kinderna. Det fick mig att inse hur mycket jag saknar honom och ja, hela Falun. På 2 år hinner man med en hel del, man skaffar sig vänner som sätter spår långt in i hjärtat, skapar minnen tillsammans med dem och får känslor för en stad på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Det värsta eller kanske bästa är ändå alla minnen, minnen tillsammans med någon gör att man har något gemensamt, ett förflutet. Det är omöjligt att för mig i ord beskriva min känsla, det svenska språket räcker inte till, känslan av att jag aldrig kommer få tillbaka den tiden, hopplösheten har inget slut. Jag saknar inte bara det "bra" minnena, jag saknar allt, livet, det jobbiga stunderna och mest av allt vardagen och dess rutiner. Middagar i 81:an, fester i 81:an (!), skolträningarna, träningarna, lektionerna och alla påhitt, bussresor, olympiska spelen, rullstolsinnebandy, med laget. Allt detta finns kvar i huvudet och i kroppen men just den känslan som skapas i det tillfället kommer aldrig tillbaka. Jag saknar att kunna säga att Falun är min hemstad, jag saknar livet jag hade, jag saknar så mycket som finns där uppe. Jag har nog inte vågat erkänna det för mig själv riktigt men när jag väl gör det så inser jag att jag saknar Falun mer än vad jag någonsin trott att jag skulle göra. Jag har det så ofattbart bra här hemma, det är inte det som är problemet, jag hade antagligen inte haft det lika bra där som jag har det hemma nu. Det som går upp för mig är att jag saknar förra året, skolan, klassen, laget och allt, det var så nära perfekt (läs: hata Iksu). Det tog ett år att verkligen hitta rätt och det blev bättre än vad jag kunnat drömma om, jag och Sofe planerade ju faktiskt att flytta hem efter ett år. Tur att vi inte gjorde det!

     Kul, nu rinner tårarna igen, ovanligt, nej inte direkt! Jag har en tendens till att gråta ganska lätt, det ligger i släkten, tro mig. Jag kommer aldrig att glömma avslutningsfesten, Camillas power point redovisning över säsongen, sista matchen i FK, dagen efter och samtalet som följde, tiden tillsammans med Sofe i omklädningsrummet, våra middagar, våra många och bra fester, vår lilla Mange, campingen, ägg kastning, grabbarna, plogbilen, "mitt liv", vårat intro, linedance, Carola och Ljuset, investera, samtalen, timmarna i simhallen, olympiska spelen, gymnastiken, orienteringen, lektionerna med klassen, bussresorna, hockeyn, Axel intervallerna, första skridskor lektionerna med Biran, studenten, alla underbara människor jag lärde känna, ja, det finns inget slut.

Falun kommer alltid att vara som hemma för mig och människorna där har gjort ett intryck djupare än vad jag har lyckats hantera.

                                                       
                                                   Sofe och jag, sida vid sida utanför vår kära FK- arena.

Det är så det känns, vecka ut och vecka in. Samma enspåriga mönster, jobb, träning, helg, match och måndag igen. Det är svårt att bryta sig ur det, jobbet mellan 8-17 kommer man inte ifrån, träningarna måndag, onsdag och torsdag kommer man inte heller ifrån och sen matcherna på helgen. Det blir inte mycket tid över till att bryta mönster inte. Det är också svårt att vara så spontan som jag skulle kunna vilja vara. För jag ska lyckas ta mig ur mallen, bryta mönstret, leva utanför ramen så krävs planering, en planering som gör att innebörden av spontanitet försvinner. Det viktiga är ändå att göra det bästa av situationen, oväntade men planerade resor, ge plats för tid tillsammans med nära och kära och gör inte alltid det självklara valet. Utan chocka dig själv istället, åk till 7th en onsdag kväll klockan 22, även fast tröttheten svider i ögonen, sängen står redo och jobbet väntar dagen efter, gör små resor även fast tiden säger stopp, vem har sagt att en natt och 3-4 timmar är för lite för att göra en resa på 20 mil? Det kan kännas skönt att alltid ha koll, jag som nästintill har ett maniskt kontroll behov vet vad jag pratar om. Saken är den att jag har lärt mig att ibland är det minst lika skönt att släppa taget om allt och bryta mönstret om man bara vågar göra det fullt ut. När jag tänker tillbaka på de senaste 2 månaderna så inser jag att jag inte alls har levt i det som känns som den mest upprepade vardagen i historien. Jag har ju faktiskt brutit mönstret flera gånger i veckan, gjort resor, tagit oväntade beslut, jag har haft mindre koll än vanligt och jag har njutit, kan knappt tro det. Jag har njutit av att jag har vågat släppa kontrollen och gjort det oväntade istället för det logiska och självklara.

Helgens drabbning i elitserien är ju inte så mycket att ta upp, vinst med 1-17. Stabilt, vi spelade med få tillslag och Engelholm är nästan sämre än Skellefteå om möjligt. Annars bjöd helgen på det väntade, en god frukost (även om det inte var Scandic) och mycket O.C. Jag är HELT fast.

Söndagen blev en seg tillställning. Hann ner på stan med mamma en timme innan de stängde, har lite panik. Helga har hittat sin klänning till Magnussons 30 års fest, jag har inte gjort det. Känner en stor press inför detta men så, igår efter bara 20 minuters letande fann jag den, den uppenbarade sig 2 gånger, först på galgen och sen på mig. Den såg precis ut som den har gjort i mitt huvud och den satt perfekt. Jag längtar så till den 8:e december, Helga du anar inte hur bra det kommer att bli. Söndag eftermiddag/kväll skulle jag spendera med mina vänner, hockey och häng stod på agendan men eftersom jag inte kände mig inte helt frisk, förkylning, tendens till halsont och en skrämmande trötthet var det som spökade beslutade mig för att hålla mig hemma och ta tag i problemet. Kan ha varit sömn jag behövde för redan idag känner jag mig som en ny människa.

Nu är klockan 11 och jag måste jobba, ska snart iväg och bryta lite mönster. M. J hämtar upp mig för en thai lunch hemma hos henne. Kan knappast bli bättre!

Love

Ängelholm, känns som 400 mil bort och dit ska vi idag. Framme inatt, åker vid 15. Hur kul kan det vara? Inte så. Matchen imorgon kommer nog att bli lika tröttsam som bussresan, värdelös hall, ingen publik och ett lag som backar hem innanför eget målområde. Kan inte bli annat än succé. Jag måste få vara bitter, tillåt mig vara det, för den här helgen är inte ens värd att kallas helg. Jag hörde på träningen igår att lunchen imorgon var bokad klockan 11.00! Vad hände där egentligen, lunch på en helg klockan 11.00, det innebär att frukosten kommer att behövas äta vid 8.00, det var den sovmorgonen. Jag hade nöjt mig med uppgång 09.30, käka lite frukost och sen chilla fram till matchsamling, vi möter Engelholm och inte Pixbo. Nu kanske ni tror att jag har dålig inställning inför helgens drabbning och till viss del har ni rätt. Inställningen varierar kraftigt i förhållande till vilka som står på andra sidan banan. Jag kommer antagligen att få stå till svars för mitt uttalande med tanke på det faktum att vi förlorade mot Mora tidigare den här säsongen. Saken är den att Mora spelar ett chansartat spel som i sina bästa stunder kan resultera i en skräll, Engelholm och Skellefteå däremot, som backar hem så extremt djupt och inte ens vågar kontra när läget dyker upp eller anfalla trots att det spelar powerplay den taktiken kan man inte förlora emot. Det går bara inte och det gäller för mig tills motsatsen är bevisad.

     Även om jag känner så här, så vet jag att när jag väl står på planen så finns det givetvis inget annat än att gå ut och göra sitt absolut bästa, så är det alltid. Jag vill alltid göra en bra insats och jag vill alltid vinna. Jag menar bara på att vi kanske skulle ha kunnat strunta i den där lunchen och fått sovmorgon istället, det hade varit mer värt för mig. För om det hade varit hemmamatch så hade jag knappast ätit lunch klockan 11.00, även om det hade varit Pixbo vi mött. Uppladdningen inför match är väldigt olika från person till person, kanske skulle vi ha fria tyglar fram till matchsamlingen som är klockan 12, de som vill äta kan göra det och vi som inte vill måste inte. Jag kommer ändå inte äta något till lunch, satsar hellre på en stor frukost och en väldigt liten lunch. Vill inte äta mat så nära inpå, det funkar inte för mig. För jag har ju min uppladdning medan mina lagkamrater har sin. Varför inte låta oss ha det?

Tips: IBC Engelholm- Balrog, 1-10

Ser ändå fram emot lite:

1. OC på bussen

2. Hotel frukosten

3. En ledig söndag i goda vänners lag (är dock svårt att njuta av söndagar fullt ut men ska ge det en ärlig chans)    

Farmor och Farfar

 Att visa sin uppskattning till människor som betyder mycket för en är inte speciellt svårt. Ändå är vi alldeles för dåliga på det, jag frågar mig själv varför det är så? Kan det bero på att vi själva sällan får höra tacksamhet och därför inte tänker på att själva dela ut det? I sådana fall skulle det ju vara löjligt enkelt att bryta den negativa cirkeln. Jag tror att det är viktigt att ibland påminna sig själv om hur bra man faktiskt har det, vara tacksam och berätta det för personerna som står en närmast och som gör att man faktiskt känner så. Alla är vi dåliga på att uppskatta det som människor runt omkring gör för en och sanningen är den att det är nästan omöjligt att ge för mycket komplimanger men bara nästan. För det är samtidigt viktigt att det man vill säga får en innebörd, att ständigt tacka och överösa någon med komplimanger om hur bra den är, kanske inte är det rätta sättet. Det är viktigt att hitta en balans, inte för ofta men inte heller för sällan. Mitt tips är också att ge konkreta exempel på varför man är tacksam, jag tror att det får en bättre effekt. Så varför drar jag upp det här egentligen? Jo, det är för att jag vill försöka beskriva och få er att förstå hur tacksam jag är över att ha, enligt mig, världens bästa farmor och farfar.

Det är svårt, svårt att med ord berätta hur mycket jag tycker om och hur högt jag värderar farmor och farfar. Att alltid, så långt mitt minne tar mig tillbaka veta att jag haft er vid min sida, stöttandes, uppmuntrandes och tröstandes gör mig alldeles varm i kroppen. Ni inger en sådan trygghet hos mig som ni inte kan ana och just den där tryggheten betyder så mycket. Den omtanke ni ger era barnabarn och barn är den mest ihållande, tålmodiga och kärleksfulla omtanke jag har upplevt. Ibland blir jag nästan orolig över er, tänker ni någonsin på er själva i första hand, vad ni vill göra och uppleva? Som liten vet vi alla hur mycket man ser upp till sina mor- och farföräldrar, hur mycket man längtar till att få träffa dem men det där behovet avtar nog ofta ju äldre man blir. Kanske blir dem inte lika viktiga och intressanta längre. För mig stämmer det verkligen inte, nu när jag snart fyller 20 år så betyder ni mer för mig än vad ni någonsin tidigare har gjort. I ett ganska fullspäckat och stressat schema så finns ni alltid med i min planering, en liten lucka och jag kommer till er utan att blinka. Det lugnet som ni ger mig är ovärderligt. Hela jag slappnar av, stillheten, tystanden, ron och tryggheten hittar jag bäst hemma hos er. Det är så skönt för mig att veta att jag alltid, nästan alltid kan komma hem till er och få det där lugnet. Jag behöver verkligen det, tro mig. Jag önskar bara att ni kunde förstå hur glad och tacksam jag är över att ha er. Ni tror att ert 20 åriga barnbarn är ointresserad över sin farmor och farfar men där tar ni fel. Ni betyder så mycket mer för mig än vad ni tror. Oavsett vart jag befinner mig så är ni med mig och så kommer det alltid att vara.

Beslutade mig för att ta cykeln till jobbet idag, vilket väldigt ofta känns jobbigt på mornarna. Kallt, mörkt och regnet hängande som ett tungt täcke på himmelen gjorde inte mitt val av transportmedel mer inbjudande direkt. Såhär i efterhand, med facit i hand visade det sig dock bli ett alldeles perfekt val.

      När jag svängde in mot centrum fylldes hela jag av värme, en speciell värme. Den tändes långt inne i mig och den spred sig, lika snabbt och mäktigt som elden på en torr åker. Kylan i mina händer och fötter försvann kvickare än en blickning. Mitt trötta och uttryckslösa ansikte sken upp, leendet gick inte att håla inom sig. Den speciella värmen, lyckan och känslan jag pratar om är förstås julen. Julen kan erbjuda något som inte någon annan högtid kan mäta sig med, minnen i mängder, lycka och värme långt in i hjärtat, glädje, kärlek till familj och julen kan frambringa barndomen. Varje individ uppfattar självklart julen på sitt sätt men för mig så är den något man längtar till, när man var yngre längtade man efter julklapparna, nu längtar jag mer efter ledigheten, lugnet, maten, familjen och den varma och sköna känslan som julen bär med sig. Tillbaka till morgonens cykeltur, när jag svängde upp mot centrum så byttes den mörka himlen ut mot en belysning, en jul belysning så vacker och varm att jag kommer att leva på den hela dagen. En sak är säkert och det är, tiden går snabbt, helt okontrollerat. Så det gäller att ta vara på den tid som ges, julen står bara och väntar på att få göra sin riktiga entré. 1:a advent är inte långt borta.

      Med ett leende på läpparna cyklade jag vidare och det var inte slut med härliga upplevelser där vill jag lova. Upp över bron, riktning mot Birka korset och vidare upp mot Peab kämpande jag med tröga pedaler. Då händer det, som från ingenstans. Skrattar bara jag tänker på det. Jag var helt inne i mitt cyklande när jag lyfter huvudet en snabbis, min blick möter en annan. Ögonen och ansiktsuttrycket hos kvinnan jag möter skiner upp som en sol, hon lyfter handen hejar men inser i samma stund att hon gjort ett misstag. Lika snabbt förändras minspelet och hennes ögon, ja, hela hon ser besvärad ut över situationen, handen liksom ångrar sig i luften och blir bara en halv-vinkning, ögonen ser förskräckta ut och genansen i henne syntes på mils avstånd. Jag cyklade vidare och fick minsann jobba hårt för att inte skratta högt men tro mig, leendet på mina läppar var nu ännu större än innan.

Tisdag kväll, bjöd på te kväll med 7th, vilket nästan har blivit en rutin nu, I like och mitt försök att visa min uppskattning till mamma gick bra, tror hon förstår. Som alltid! Te kvällen var en lugn tillställning, vi delade med oss av våra senaste nyheter, gav varandra stöd, idéer och råd och vi planerade lite för framtiden, nästa helg, övernattning med god mat och julbak, utgång och nyår var det som stod på schemat. Känns som om det inte går att säga det för ofta, jag är så glad och tacksam över att jag har just er.

Gårdagen var i sin helhet bra, jobbade och tränade som vanligt. Däremellan hann jag med att hänga med Gurran, mycket trevligt. Hon hämtade mig efter jobbet, bjöd mig på middag och vi hade allmänt trevligt. Sen gick det utför.

     Huvudvärken kom smygandes, precis som mörkret på eftermiddagen och huvudet kändes som om det vägde 20 kg. Stackars mig! Träningen gick okej, blev lite bitter när vi fick reda på att vi måste ta ledigt typ 100 fredagar framöver. Kan låta skönt kanske men det känns inte så bra att behöva be om ledighet hela tiden, nu när man är ny på jobbet. Den största tyngden på mina axlar just nu är att min NYA(!) mobil bara har gått sönder. Helt utan anledning, faktiskt. Ni som känner mig vet att jag brukar kunna vara lite våldsam med min mobil men jag har verkligen lyckats denna gången. Har inte tappat den en enda gång, vem vet det kanske är det som behövs för att den ska hålla? Vad vet jag. Hann även med att bråka med mamma innan jag gick ner i källaren och la mig, utan att ha packat upp träningsväskan (inte okej, jag gör faktiskt alltid det direkt när jag kommer hem), utan att ha gjort i ordning för morgondagen och utan att ha bett mamma om ursäkt. Kändes inte direkt bättre när jag kommer ner och ser att mamma har bäddat rent i sängen (det absolut bästa jag vet) och städat i mitt rum. Ska försöka be om förlåtelse idag istället OCH försöka visa min uppskattning för allt hon gör. Mamma är förjävla bra!!

Min tanke är att tända en brasa, göra en fruktsallad och köpa en blomma. Hon slutar 19 idag så när hon kommer hem så ska jag ha höjt mys faktorn till max. Ska försöka se om det finns något att städa undan också, brukar dock vara en omöjlighet. Kvinnan städar jämt! För hur det än är så finns det ingen som förstår en som mamma, det finns ingen som alltid ställer upp på en som henne, blir arg på mig själv när jag tänker på hur dålig jag är att visa min tacksamhet. Ska kanske bli mitt nyårslöfte? Japp, det ska det bli!

Tänk vad fort det går, min dag igår började på topp men dalade snabbare än vad jag trodde var möjligt. Ska ta tag i mig själv igen, känns redan betydligt bättre än igår kväll. Jag behöver bara påminna mig om mitt motto. Kvällen kommer göra sitt också, vänner och kvalitets tid med mamma är det man behöver. Kärlek och en bra inställning, det är verkligen allt som behövs. Känner redan att jag är på väg upp ifrån den grund jag nådde igår kväll. Det känns bra, jag får tid med 7th och mamma och jag har en bra inställning, det ser ljust ut!

Hare heeej

7th, tror ni att vi gillar köttfärsåsen?

http://www.ica.se/FrontServlet?s=mat_recept&state=recept&receptid=4095&receptname=Pasta%20med%20rivig%20köttfärssås

Love.

Övriga kommer inte att finna detta roligt.

November, en månad man helst bara vill ska försvinna. En månad då energin i kroppen sipprar ut och försvinner likt sommar värmen försvinner när höst kylan står och knackar på dörren. Det är tiden på året då tröttheten gör sig påmind lika ofta som regnet faller från himlen. Helst av allt vill man bara ligga inne, titta på tv, låta timmarna, dagarna och veckorna passera förbi för att sedan vakna upp till en mildare och ljusare vår morgon.

     Saken är den att dagarna är precis lika långa i november som de är i april. Så varför gå miste om så mycket på hösten, lägga sig i ide och längta till sommar och vår? Det är inte värt det. Gör något av den lilla energin du har istället, kanske kan det till och med ge dig mer energi än du hade innan. Jag har sagt det förut, sömn är inte den enda energi källan, tid med nära och kära är kolossalt energirikt vill jag lova. Där hämtar jag större delen av min energi. Sömnen hamnar bara på en blygsam andra plats. Helgen var därför inget undantag.

Fredagskvällen tillbringades med jobbet på Waxholm Kastellet, där "Fångarna på Kastellet" och en god middag stod på schemat. Vid 16.30, satt jag i matsalen på jobbet, med en kall cider i handen, en räksmörgås på tallriken och i sällskap av 10 karlar 40+. Kan det bli bättre?!

      Väl framme så var det dags för tävling och ja, för er som undrar, jag var lite orolig över hur min sida som "fruktansvärt-dålig-förlorare" skulle ge sig till känna. Mina vänner vet vad som kan hända, ingen trevlig syn. Jag kan på fullaste allvar bli riktigt förbannad (ett exempel är när jag var nära att kasta en kubb på Lars för att vi höll på att förlora mot Lina och Sanna) men jag hade lovat mig själv att verkligen försöka ta tävlingen med en klackspark. Vilket är lättare sagt än gjort mina vänner. Tävlingen sattes igång och jag kände adrenalinet pumpa, vi hade ett bättre lag på papperet och jag kände att vad som än händer så får jag inte förlora detta, så mycket till att ta tävlingen med en klackspark! Som tur var, för allas del, så vann mitt lag. Annars hade inte middagen blivit riktigt så trevlig som den ändå blev. Middagen i sig var god, eller mer fin. Mycket avancerad dessutom, alldeles för många bestick, tallrikar och glas att hålla reda på. Fast det gick nog bra, jag märkte ju aldrig att jag tog i alla fall.

      Efter den lilla utflykten åkte jag hem till farmor och farfar, där redan pappa och Isak befann sig, så klockan 08.00 kom en pigg lillebror in ,med pippi i handen, i högsta hugg och begärde att man skulle ta sig upp för att leka. Efter en fartfylld morgon skjutsade farfar in mig till centralen. Avgång 11.15, skulle upp för och hämta mina stövlar som jag glömde förra helgen, kanske för att träffa lite vänner och umgås också men vad vet jag. Hemkomst 21.03 efter ännu en lyckad helg, energin depån är uppfylld av kärlek. Den absolut bästa energin man kan få.

Vaknade och hade kontroll redan över första väckarklockan imorse (har alltid tre väckarklockor ställda eftersom jag stänger av de två första i sömnen), när hände det senast!? På en måndag dessutom! Trots lite för lite sömntimmar så känner jag mig piggare än på mycket länge och tänk, det är november, härliga november.  

Nästan alla har numera Facebook, unga som gamla, på gott och på ont. Det skapar nya kontakter och man har chansen att hitta gamla förlorade vänner och klasskompisar. Det finns mycket positivt men som allt annat så finns det också en negativ sida.

Jag själv blev informerad om Facebook i slutet av sommaren och nu är jag fast. Hittade i förra veckan min gamla, och i särklass bästa, 6 års fröken och min första, och enda seriösa, pojkvän. När han och jag var 6 och 5 år bestämde vi oss för att vi en dag skulle gifta oss. Han hette Martin, vi skulle ta mitt efternamn, ha på oss Sverigetröjor och gå in i kyrkan till "när vi gräver guld i USA". Det här var väl runt -94, vilka tider. Det jag vill komma fram till är att Facebook är roligt, intressant och ett perfekt tidsfördriv på jobbet. Det känns nästan som att man lyssnar på ett förbjudet samtal ibland, eller läser någons sms. Min känsla säger mig att jag får reda på mer på Facebook än vad jag egentligen kanske borde, bilder säger ju som bekant mer än 1000 ord. Fast skapar jag den tron själv? En bild säger mycket men finns det förklaringar, hur mycket menar folk egentligen när de skriver "älskar dig" till någon, eller sätter upp dig som "TopFriend", hur stor vikt ska man lägga i vad som skrivs och i det man ser på Facebook? Folk som inte tänker sig för eller som inte har koll på hur många det egentligen är som kan se vad hon eller han skriver, kan hamna i jobbiga situationer. Det är faktiskt svårt att avväga och känna av hur mycket vissa saker i själva verket betyder, den enda som vet hur hon eller han menar är ju faktiskt den som skriver. Det ska man nog komma ihåg. Alla samtal bör nog inte föras via Facebook, tänk på det! För eran egen skull och för eran omgivnings skull.

     Sen kommer ju det här problemet med kläder, Facebook förstör tanken som säger "samma kläder, annat folk". Innan Facebook tiden så var det okej, jag kunde gå i min bästa party outfit två fester i rad. Det gjorde liksom inget så länge som jag bytte umgängeskrets. Facebook förstör den idén. Fast jag tänker inte låta mig styras under Facebooks lagar, om jag vill ha min bästa outfit med mina vänner en helg och på lagfesten nästa helg, då tänker jag ha det!

Fast fortfarande så frågar jag mig, ska man behöva vara orolig för saker som skrivs på Facebook? Givetvis så skiljer sig detta ifrån fall till fall men i min mening så ska man nog vara lite uppmärksam. Allt är inte blodigt allvar och mycket får man ta med en nypa salt, det förstår förhoppningsvis alla men det finns undantag. Det är då det blir svårt att känna av vad som betyder något och inte, ska man låta en mening på "The wall", en kommentar eller en bild på Facebook få dig att tvivla på saker eller på relationer?

Känslan i min kropp de senaste veckorna har varit underbar. Det är svårt att förklara precis hur jag har känt men jag ska ge det ett ärligt försök. Vid den här tiden på året är det vanligt att humöret sänks och människan i allmänhet går igenom en tid då det mesta känns tungt. Mörkret lägger sig som ett tjock täcke över vårt avlånga land och mörkret blir som en ihållande skugga i vårt psyke. November är förknippat med slask, mörker och långa dagar. En månad man helst hade varit utan. Precis det tillståndet befann jag mig i för ett par veckor sedan. Trött, bitter, less på det mesta, tyckte synd om mig själv och var som jag förklarade, allmänt nere. Tills jag bestämde mig för att bryta mig ur detta mönster, ett mönster så enformigt så jag blir rädd när jag tänker på det. Ett mönster där vardag och helg kom som på löpande band, jag upplevde inget, utan jag tog mig bara igenom det. Vad hände med att leva i nuet och ta vara på de dyrbara stunder man får?! Jag hade fastnat i den onda cirkeln som november och den mörka hösten har att erbjuda, den cirkel som tyvärr alltför många hamnar i. Istället för att orka styra och ta tag i mitt liv gjorde jag det lätta, det tråkiga, jobbade, åt, jobbade, tränade, åt och sov. Sen kom helgen, sov lite längre, åkte på match, struntade i att åka iväg någonstans, eller träffa någon för att jag kände mig trött MEN konstigt,att jag kände mig trött. Jag gjorde ju ingenting som gav mig livs energi, ingenting spontant och oplanerat.

Det var då jag ändrade min inställning, jag sa till mig själv "lev livet, passa på att njut medan jag verkligen kan, spendera pengar och gör det som faller mig in, det ordnar sig alltid!". Jag har tagit fasta på det och skillnaden är stor. Jag hittar på saker, även om inte schemat alltid tillåter det, det löser sig ju ändå på något sätt. Jag vågar bryta mig loss ur den inpräntade och tråkiga vardagen, jag inser att sömn inte är det viktigaste, även om det är viktigt men jag har lärt mig att suga energi av annat. Sena kvällar men 7th, härliga timmar i telefonen och dyrbara stunder i Falun. Det nya tankesättet ger mig rätt till så mycket mer, inga måsten längre, mer spontanitet och spänning. Allt det är värt så mycket mer än sömn och rutiner, jag ser inte november som grå och trist längre, jag ser möjligheter till mysiga innekvällar med de människor jag älskar mest.

På fredag, direkt efter jobbet ska jag tillsammans min avdelning på middag och aktiviteter ute i Stockholms skärgård. Tro inte att det stoppar mig, jag har planerat att åka hem till världens bästa farmor och farfar efter, sova där, umgås och koppla av. På lördag morgon är buss bokad och en ort norrut väntar för helgen, ser verkligen fram emot det. Det blir ingen jättelång vistelse så det gäller att ta vara på varje minut, ska försöka komma ihåg mina stövlar den här gången, tåg hem på söndag klockan 19.00. Ta vara på tiden, det ska bli min specialitet! 

Vid lunch idag så är halva jobbveckan avklarad. När hälften av något jobbigt är gjort så känns allt mycket lättare. Om jag ska springa 20 intervaller till exempel så känns det som en evighet upp till 10, sen blir det plötsligt lättare. Nya krafter strömmar på något underlig sätt in i kroppen. När jag sen närmar mig slutet så kan det bli jobbigt igen men man orkar. Vetskapen om att vila och ledighet väntar gör definitivt sitt. Däremellan kan små ljuspunkter dyka upp som gör veckan ännu lite lättare, gårdagen bjöd på två.

Fick, äntligen, prata med Lina. Vi hade inte hörts på säkert 3 veckor, vilket är alldeles för längesen. Känns så bra att prata med henne. Känns så nära och vardagligt. Känns som om inget stort har förändrats, det blir en bekräftelse på att avståndet inte har en chans mot vår vänskap. Det är en oerhörd trygghet att veta det.

     Den andra mycket uppskattade ljuspunkten var den med mina kära väninnor. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin sluta att förvånas över dessa samtal. Det spelar liksom ingen roll vad någon av oss har gjort, alla andra bara rycker på axlarna och skrattar. Inget att skämmas över och älskad oavsett. Den tryggheten är ovärderlig.

Annars så har jag mått ovanligt bra det senaste två veckorna. Kan bero på mycket, svårt att sätta fingret exakt på orsaken. Ska fundera lite och återkomma, för jag tror jag vet vad det kan vara. Det stavas "det ordnar sig alltid". Kan vara fler moment inblandade också. Som sagt, jag återkommer!

Gårdagen bjöd på blandade upplevelser. Positiva, som negativa.

Den första klockan, av sammanlagt tre, ringde 05.30. Den sista ringde 06.20 och jag visste att jag var tvungen att resa på mig. Det sista alarmet, min mobil, ligger nämligen i andra änden av rummet. På så sätt minimerar jag riskerna att försova mig. Måndag morgon när klockan (i mitt fall klockorna) ringer är man kanske inte alltid på det bästa humöret. Måndagar för mig är kopplat till ångestkänslor och uppgivenhet. En hel vecka ligger framför fötterna och vägen till målet känns orimligt lång. Helgen ligger bakom berg, långt bortom horisonten. Ungefär så känns det, i alla fall på måndag morgon.

Förmiddagen gick ganska smärtfritt, lyssnade på Adam och Gry och såg med förväntan fram emot lunchen. Gurran hade nämligen tagit initiativet till att bjuda mig. Vilket var ett erbjudande som fick hela min dag att se betydligt ljusare ut. Hon, som kanske inte är någon höjdare kock, (även om vi tillsammans var grymma grillmästare i somras) hade köpt med sig det bästa av det bästa. Thai lunch!! Kan knappast bli bättre, bra sällskap och en underbar mat upplevelse. Eftermiddagen försämrades ju inte när sen Martina ringde och vi bestämde att tisdag kväll skulle spenderas tillsammans med gott sällskap i form av 7th och lite te i vinter rusket. Ser fram emot kvällen, vi har en del att ta igen, helgens händelser har ej fått sin uppdatering ännu. Vilket är ett måste. Sanna jag vill höra vad du har att säga.

      Kvällen sen var en enda pina, träningen var knappaste av det roligare slaget. Vi sprang intervaller, vi sprang mer intervaller och vi sprang ännu mer intervaller. Kändes dock bra efter, dessutom stretchade jag ordentligt, vilket för övrigt var för första gången denna säsong. Slarvar JÄMT med det! Det var Eva Rönn som tog tag i mig och vi gick igenom ett bra stretch program tillsammans.

Lina, jag drömde om dig inatt. Jag vaknade och insåg hur mycket jag saknar dig. Det kan glömmas bort ibland i den så inpräntade vardagen. Måste höras, var alldeles för längesen nu. Har mycket att berätta vill jag lova. Du är min bästa vän sen så många år tillbaka och jag skulle göra precis allt för dig. Glöm aldrig hur bra jag tycker att du är och hur mycket jag saknar dig.

Nu är klockan 15.50 och jag slutar om 40 minuter. Ska bli skönt att få träffa mina skatter till vänner sen. Ni är verkligen värda mer än allt annat. Det vet ni. All min kärlek till er, och Lina, du finns alltid med oss på våra välkända ICA Maxi besök.

...det var mitt tåg i söndags och vad jag än gjorde eller var jag än befann mig så fick jag, för allt i världen, inte missa tåget. Matchen mot Skellefteå hade redan manfall så det räckte.

Fredagen var en skön dag, lämnade kontoret lite tidigare för att åka upp till Södertälje Syd och ta tåget till Falun. Resan gick bra, det var knappast första gången jag satte mig på just det där tåget. Kan den där sträckan utan och innan.

     Kvällen i Falun var lugn, jag och Sofe träffade lite klasskompisar, tog en rundtur med Backman innan vi åkte hem till Familjen, Kristoffersson, Lundmark och Hast. Väl där satt Emma, jag, Sara och Sofe uppe och prata minnen i flera timmar. Blev en sen kväll.  Ni ska veta att det känns alltid lika bra att bo hos er, är så avslappnat, tack så mycket för helgen. Cissi som inte var hemma för kvällen hade varit så snäll och erbjudit mig och Sofie hennes säng och där sov vi gott vill jag lova. Blev väckta av Emma vid 11 och båda blev chockade över hur länge vi hade sovit. Lördagen blev som planerat en dag på stan, träffade lite folk och förberedde oss inför kvällen. På eftermiddagen fick jag och Sofe låna Magnussons bil och vi passade på att besöka vårt gamla Hemköp Svalan och vi tog även en sväng in till 81:an. En tripp down memory lane, kan man ju verkligen säga. Väl tillbaka hos Magnusson blev vi bjudna på varsin liten drink, mycket gott!

      Vid 17.30 var vi äntligen klara med "face-fixandet" och vi gled över till Söder, snygga och förväntansfulla på vad kvällen hade att erbjuda. Där möttes hela gamla laget upp och det var mycket snack om den fantastiska förra säsongen, som dock inte slutade så fantastiskt men sånt är livet. Vid 19 bar det sen av till Familjen, Emma framförallt, och hennes 21 års fest. Där bjöds det på mycket god mat, bra musik och en del linedance. Det var en helt underbar kväll. Blir påmind över hur mycket Falun betyder för mig.

       Jag som hade match på söndagen lämnade alla vid 22.30, i ett mycket gott skick, för att ta mig till en kompis som skulle skjutsa mig tidigt, tidigt söndag morgon till Gävle och mitt tåg. Jag ställde klockan med god snooze marginal och somnade sedan in snabbare än vanligt.

Paniken intar hela mig väldigt snabbt när jag i sängen ligger, långt ifrån stationen och inser att jag ställt klockan 1 h fel. Det blev race in till Gävle och med ungefär 2 minuters marginal glider jag upp på perrongen. Det var ingen trevlig upplevelse, glömde dessutom mina nyinköpta stövlar så jag får åka tillbaka nästa helg, synd;) Helt klart imponerande att jag hann i alla fall. Matchen i sin tur var den sämsta på mycket länge, har nog aldrig sett ett så dåligt elitserielag som Skellefteå var igår, vinst med 10-1.

Så ser min helg ut i korta drag. Klockan 14.30 lämnar jag kontoret, tar tåget mot min gamla hemstad Falun. Tiden där ska avnjutas med min kära vän Sofe. Vi är tillbaka, till den plats vi lärde känna varandra. Det är första gången sen vi flyttade hem som vi är i Falun samtidigt. Kommer att kännas speciellt, på ett bra sätt.

     För er som inte vet så flyttade jag och Sofie, som hon egentligen heter, upp till Falun samtidigt. Hösten 2005 så gick flyttlasset till Dalarna och ett nytt kapitel i våra liv öppnades. Jag, Sofe, Helga och Malin flyttade in i en lägenhet i Falun, den berömda 81:an (jag kommer att berätta om den lägenheten vid ett bra tillfälle, den är värd ett eget inlägg). Vid det tillfället kände jag bara Helga lite smått, sedan vår tid i U-19 tillsammans. Sofe och Malin kände jag inte alls. Eftersom lägenheten var en 4:a, var två tvungna att dela rum. Lotten föll på de yngsta, Sofie och jag. Det tog inte lång tid, inga pinsamma tystnader, här hade jag en vän för livet. Vi levde i stort sett "på" varandra under våra två år i Falun. Tränade, gick i samma klass, bodde tillsammans och hade samma umgängeskrets. Vi har haft mycket roligt tillsammans, vi har upplevt, bråkat, festat och hjälpt varandra igenom dessa år. Ett äventyr och en erfarenhet jag kommer att bära med mig resten av livet.

För att återgå till helgens äventyr. Ikväll så tror jag att vår plan är att hänga med de gamla klasskompisarna. Det är alltid lika spännande. Jag och Sofe har förvånats gång på gång över deras öppenhet, både positivt och negativt. Men killarna i Falun, ni kommer alltid vara mina favoriter. Ni är verkligen helt sanslösa.

     Lördagen ser ut att bli en dag att "göra stan", tillsammans med gamla laget. Vid 18 tiden bär det sen av till Söder för lite förfest inför Emmas 21 års fest, som samtidigt blir en reunion med IBF laget säsongen 06/07. För mig blir det dock ingen fest, eller ingen alkohol för att vara tydlig. Förklaring: helgen är egentligen spelledig med tanke på att det är landslagshelg, men Balrog ska ändå spela mot Skellefteå i elitserien, för att vi inte lyckats hitta en hall till en annan tid. Vi, i Balrog, har ju "bara" 7 stycken borta denna helg. Fast vi övriga bör väl kunna ta tag i bitarna och vinna ändå, det får framtiden avgöra. Matchen spelas i Botkyrka 13.00 och jag måste därför ta ett tåg ifrån Gävle(!) klockan 06.00 (!) på söndag för att hinna till samling, ingen bra synkning med tåg där direkt. Fast vad gör det, att jag tappar några sömn timmar, när jag kommer att suga i mig energi i annan form. En sak är säkert och det är att Balrogs bänk kommer att vara mycket gles.

Jag ser fram emot en händelserik helg.

Klockan är 10.30, jag sitter på jobbet, skriver fakturor, räknar tider, skriver ihop anbudsförfrågningar och längtar tills nästa rast. Lunchen om 1,5 h! Det känns väldigt, väldigt avlägset just nu. Precis som igår har jag inget vettigt att skriva om. Är mitt liv så händelselöst som det verkar, var är spänningen och alla överraskningar. Vart tog spontaniteten vägen? Det är samma visa varje dag. Sen, bara för att det är så ska jag inte säga att jag inte trivs. Innebandyn är rolig, det känns bättre och bättre på plan och i laget. På jobbet sker förbättringar varje dag. Börjar känna mig som en i gänget. Som en av tanterna och farbröderna på 50+. Jag tror att de flesta jobbet tycker det är roligt att någon lite yngre kommit in på kontoret. Lite fart och fläkt, nya uttryck och en inblick i livet som ungdom. Tror faktiskt att gamlingarna har en del att lära av mig, samtidigt som jag givetvis har en massa att lära av dem. Det är liksom en såkallad "win, win situation".

Fast just den här spontaniteten kan jag sakna, strunta i skolan och åka ner på stan och ta en fika. Eller ta tåget och hälsa på någon, någonstans, för att komma bort lite. Hitta på saker utan planering. Jag har ju nämnt tidigare att jag är en planerare (och tro mig, det är jag) men på senaste tiden, senaste året så har jag gjort fler impuls handlingar än vad jag tidigare har gjort i hela mitt liv. Störst påverkan har nog Lina haft på mig. Hon är spontanitetens mästare och gudinnan av impuls aktioner.  

     Därför ska jag nog åka till Falun i helgen. Min resa till Falun denna helg (landslagshelg, så ingen match) var egentligen planerad sen en lång tid tillbaka MEN så har Balrog tydligen inte lyckats flytta vår match på söndag. Vi kommer att spela med 6 landslagsspelare borta, hoppas vi får ihop 2 femmor. Därav kan jag inte åka upp till Falun med Sofe i helgen, det som vi planerat så länge och längtat till så mycket. Jag har dock om resonerat, tänkte planera att vara spontan, om det nu går?  Vi har samling 11.15 söndag, ett tidigt tåg och jag hinner hem. Ska bli spännande att se hur det blir, to be continued...

Kom på precis att faktiskt något oväntat hände igår. Jag var på väg hem ifrån jobbet, i ett fullkomligt spöregn, tar mig fram igenom trafiken och hör ett tutande. Reagerar inte, lyssnar på musik, går vidare och fokuserar på att inte bli så blöt. Sen ringer min telefon, Martina skriker till mig och undrar hur i helvete jag kan vara ute i spöregnet, med en ull kappa och undrar om jag är på väg hem! Jag sa att jag var det och att jag inte hade något större val, hon sa då. "Stanna där du är, jag och Sussie hämtar dig". Tack för det mina vänner, ni räddade mig ifrån gårdagens monsun regn.

Dags för jobb, 1 h kvar (till lunch)!

Mindre än en timme kvar på jobbet och sen är jag fri. Det är så skönt att inte ha träning ibland. Planerna för kväll är inte stora. Behöver sova ikapp lite timmar, ska se OC eller Brokeback Mountain och jag ska gå över till pappa för att säga hej till mitt krull till lillebror. Han är så sjukt rolig just nu, gäller att passa på. Ibland är han ett helvete också.

Dagen på jobbet har varit riktigt bra, mycket att göra, ett möte och gemensam lunch med alla på avdelningen. Inte varje dag man äter förrätt och varmrätt till lunch inte. Entrécote, stekta grönsaker och hasselbackspotatis blev mitt val och till förrätt räkwok med sesamfrön. Inte så dumt alls faktiskt.

Sitter och funderar vad jag ska skriva om men kommer inte på något vettigt. Händer ju inte så mycket under vardagarna direkt. Skulle kunna berätta om hur jobbig gårdagens träning var (helt sjukt jobbigt), eller hur dagen på jobbet sett ut (hur kul är det?), eller så kan jag ju också ljuga ihop något spännande. Fast det känns inte helt rätt. Det enda jag kan göra är att hoppas på att fler spännande saker händer i mitt liv. Ha en fortsatt bra tisdag!

Helgerna försvinner lika snabbt som tiden gör på en vardagsmorgon. Från vetskapen om att man har massor av tid till att stressa för att hinna med det sista. För precis så känns det. Fredag eftermiddag, en hel lång helg framför sig, man tror att man ska hinna med att göra massor av saker och samtidigt ta det lugnt, men nej! Det funkar inte riktigt så. Helt plötsligt är det söndag kväll och man ska lägga sig för att bara några timmar senare bli väckt av en hemsk väckarklocka, i mitt fall tre stycken. För säkerhetsskull.

Även om helgen försvann snabbare än vad den kom så vill jag ändå sammanfatta helgen som mycket lyckad. Den började, betydligt tidigare än vanligt, fredag klockan 13.00. Vi jobbade bara halvdag, dagen före röd dag. Direkt efter jobbet gick jag ner på stan, hann göra en hel del ärenden, jag hann halvera summan på mitt konto och jag hann träffa Emelie och Gurran. Emelie som förövrigt antagligen tömde sitt konto, visst var det väl du som skulle spara pengar denna månad? Vad hände egentligen? Jag tycker dock du gjorde rätt, de jeansen på den rumpan, svårslaget, sen behöver man faktiskt alltid nya trosor (kanske inte för 200:- styck men ändå) och för att inte prata om väskan. Du bär upp det på ett alldeles förträffligt sätt. Väl färdiga på stan tog jag det lite lugnt hemma, skjutsade sen iväg Mamma och Caj, ensam tid I love, och gick även lite senare över till pappa för att äta. En av de mest underhållande middagarna på mycket länge, för underhållningen stod min 2,5 åriga lillebror för.

Lördag, innebär match och fest. Matchen, som vi inte ska prata alltför mycket om, vann vi med 5-3. Ointressant vilka som stod för motståndet. 3 poäng var det som betydde något. Direkt efter matchen åkte jag med hem till Helga, där försökte vi göra oss snyggare än vanligt, lyckades rätt bra med det, och öppnade första, men definitivt inte sista, kalla cidern för kvällen. Vid 17.30 hämtade Tobbe och Borg upp oss, åkte och hämtade vår mat för att sen köra vidare mot Anso. Väl där satte vi igång på riktigt och tiden bara sprang iväg. Efter ett par timmar satte vi oss i en taxi och åkte till Blue Moon Bar, där stämningen var på topp, visst Helga!

       Väl där utanför sprang jag på en gemensam bekant ifrån min tid i Falun. Direkt kände vi att vi hade ett otroligt intressant samtalsämne att diskutera. Vår livliga diskussion pågick ett tag, antagligen längre än vad vi trodde för när vi pratat klart var alla borta. Inklusive Helga, som jag skulle sova hos, hon hade försökt ringt typ 10 ggr så jag har mig själv att skylla. Som tur var fick jag ett erbjudande om en soffa hos en främling, vem kan tacka nej till något sånt? Dagen efter undrar man dock hur i helvete man kunde tacka ja! Smällar man får ta.

Söndagen var lugn och skön, jag åkte hem från sthlm runt 11 tiden. Hemma blev det ett par timmar i soffan framför OC, riktigt skönt. Det i sin tur överträffades då jag och mina väninnor hade bokat in en kväll för lite kvalitets tid. ICA Maxi, film och många diskussioner om helgen som passerat. Eftersom alla varit ute och slirat minst en dag så fanns det mycket att säga och höra. Alltid lika underhållande. All min kärlek till er.

Hade hoppats på en bättre start än vad jag fick. Försov mig, hann inte äta frukost, glömde mobilen (!!) hemma och gick vilse till jobbet. Nu kan det bara gå bättre.

      Mamma kom ner 5 minuter innan vi skulle åka och där försvann det som kallas morgonrutiner. Kvällen innan hade jag lagt in kort på min mobil som jag idag (fredag) skulle framkalla på stan. Ganska vikigt att få det gjort men tydligen inte eftersom mobilen nu ligger hemma och jag sitter på jobbet. Åkte med mamma till hennes jobb, fortfarande förbannad och jättetrött efter den sköna (ironi) starten på morgonen, och tänkte promenera sista biten upp. Eftersom jag hade lite tid över tänkte jag gå en ny väg, en väg som jag sett och alltid undrat vart den leder. När jag efter ett tag insåg att den inte ledde dit jag trodde förstod jag att jag var vilse i ett industri område, bra gjort Johanna! Efter många om och men, funderingar hit och dit vände jag, ännu mer förbannad, och gick tillbaka. Nu sitter jag här på jobbet och är bitter över att jag inte kan lyssna på MixMegapol eller uträtta de ärenden som står min fredags "att göra lista". Problemet med mig är att jag inte kan slappna av då, även om det inte finns något jag kan göra precis nu, jag blir stressad och får panik. Måste ringa någon så den på något sätt kan ordna så jag har möjlighet att få alla mina ärenden utförda. Måste ha mobilen på stan till klockan 13.30 eller så måste jag ha en bil!

En helt vanlig torsdag tycker jag inte är något att hurra för direkt. Man har en hel jobb dag framför sig, träning på kvällen och en ny tung tidig morgon dagen där på. Så jag kan inte, i mina vildaste tankar, förstå hur vissa tycker torsdag är den bästa dagen i veckan?! Jag har en karl på mitt jobb som sätter poäng på dagarna, lördag och söndag då man är helt ledig räknas som 100p, fredagen räknas som 50p och de övriga dagarna är 0p. Han menar på att torsdagar då är den bästa dagen. "Då har man 250p att se fram emot", säger han hela tiden. Jag är inte villig att hålla med. Man har ju faktiskt 16 h arbete mellan sig och de där 250 p. I min värld är därför fredag klockan 17.00 den i särklass bästa tidpunkten i veckan. Då har jag hela helgen att se fram emot (alla 250p), vilket jag är värd, efter en hel arbetsvecka.

     Den här torsdagen känns däremot mycket bättre än en vanlig torsdag. Varför? Jo, lördag är en röd dag och därför jobbar vi bara halvdag på fredag. Jag slutar 13.00, min lycka var helt överdriven när jag i måndags fick reda på detta vid morgon fikat. Lyckan har glänst igenom hela veckan, allt har känts så lätt. Det är viktigt att visa glädje och det är lika viktigt om inte ännu viktigare att glädjas åt det lilla. Det håller jag på att lära mig, mer och mer!

Båstad i sommar kunde ha fått en tråkig bieffekt för min del. För er som inte vet så spelas det varje år en innebandy turnering, första helgen i augusti, i Båstad. Av de flesta lag tas inte turnering på allvar, man spelar utomhus på centercourten, truppen är sällan intakt och kvällarna på Peppes Bodega är inte lugna och kanske inte den bästa förberedelsen inför morgondagens matcher. Vi i Balrog, vann i år turnering, både på plan och på Peppes. Det var helt sjukt roligt! Det jag vill komma fram till är det straff som Mikael Karlsson (spelar i Balrogs herrlag, som spelade Båstad Outdoor Open) fick behöver han inte bli ensam om. Han straffades igår av RF:s Disciplinnämnd för licens brott, eller liknande. Hans övergång från AIK var inte klar när han var med och representerade Balrog. Jag som också är ny i Balrog och spelade turnering var tydligen inte heller klar, min övergång från Falun hade inte gått i hamn helt. 28 fall granskas nu individuellt och domarna lär väl falla under de kommande veckorna, jag i min tur slapp avstängning. Balrog behövde "bara" betala en straff summa, tur för mig. Undra om Micke kommer att vara ensam om att bli avstängd?

Nej, nu måste jag jobba lite. Snart lunch, skönt för jag är allt lite hungrig.

/Johanna