En ensam tillvaro
Inte nog med att man sitter på ett kontor ensam, jag har dessutom varit utan mobil det tre senaste dagarna. Det har varit ett helvete rent ut sagt, betydligt värre än vad jag kunnat tänka mig. När jag i söndags morse insåg att min mobil verkligen var obrukbar tänkte jag "aha, det här kan bli nyttigt, leva utan mobbe ett par dagar". Redan söndag kväll prövade jag ungefär 10 olika mobiler utan framgång, ingen fungerade. Mitt kort kan bara förena sig med en 3G mobil. Jag har aldrig känt mig så ensam och hjälplös, känns som om man är avskärmad mot resten av världen. Ingen kan nå en och jag kan inte nå någon. Har faktiskt varit en prövning och jag funderar hur samhället klarade sig för 10-20 år sedan, då mobilen inte riktigt var så självklar som den är idag?
Idag kom dock räddningen, helt ovetandes (eftersom hon inte kunnat nå mig), satt jag som vanligt mycket ensam på mitt rum, då plötsligt Martina dyker upp. I sin hand har hon en LG mobil och viktigast av allt, en 3G mobil. Martina, thanks! Du har uträttat veckans goda gärning, i mina ögon är du just nu den bästa människan som vandrar på denna jord.
Nu är det bara upp till mig att försöka fixa alla nummer som jag har förlorat, vill påpeka att dessa nummer har följt med sedan jag var 12. Så det var alltså en hel del, men får se det här som en nystart av livet. Har ju dessutom fått nytt visa kort och är i full gång med att fixa nytt körkort eftersom resultatet av helgen var att dessa saker försvann OCH att jag blev en Balrog såklart.
Klockan 19.00 idag står jag redo för ännu en sammandrabbning med Täby Angels och min forna, rumskamrat, skolkamrat och numera min mycket goda vän Sofe. Ska bli kul, hoppas bara vi kan göra en bättre match än sist och faktiskt visa att vi är 5-6 nummer större än Täby och inte bara 1.
Hare heej
Lina, för dig
USA i ett år. Låter länge. Är det länge? Falun i två år lät som en evighet men blev det verkligen det? Kändes Falun som en evighet? Skadade det oss? Nej, det gjorde det inte. För ingenting kan. Lina du och jag växer bara starkare och starkare för varje ny prövning vi står inför.
Den här resan gör du inte själv, för jag är med dig, alltid. Lina, i stunder det är jobbigt så ta en titt i dina album och se vad som finns hemma och väntar. Det som finns här, din familj och dina vänner är något du ska skatta dig lycklig över och vi kommer finnas då ditt flyttlass bär hemåt. Våga gråt och påminn sen dig själv om att du gjorde det, du vågade göra det du så länge pratat om. Påminn dig själv om det, res dig upp och var stolt! För det är jag, jag är stolt över dig.
Du gav mig något, där det stod skrivet att "En vänskap byggd av guld klara allt". Vad är då guld, vad är det man måste ha för att ha vår vänskap? Frågan har kanske inget rätt svar men jag tror att det handlar om kärlek, jag skulle göra allt för dig, precis allt. Lina, du är inte min vän du är min familj, min själsfrände och min enda bästa vän jag någonsin haft och någonsin kommer att ha. Kramen jag fick, som borrade sig in i hela mig tillsammans de tre orden jag fick höra innan du for gjorde hela mig varm och övertygade mig om att det för alltid kommer att vara du och jag.
V.37 överstökad...
Sitter, sliten som få, på jobbet och undrar vad fan jag gjorde i helgen, EGENTLIGEN?! Då menar jag först och främst lördagen. Det var nämligen så att jag blev, tillsmanns med tre till, inkilade i Balrog. En procedur varje ny spelare måste gå igenom för att påriktigt få känna sig som "en i laget". Det hela startade 14.00 på medborgarplatsen, fast det blev 14.45 efter missförståndet (Ida var inte sen att påpeka), där vi fick ny färg på håret, en mycket vacker ansiktsmålning och en väldigt liten reflex väst att bära. På schemat stod sen kubb, vi var 4 töntar som spelade kubb med publik, en kall och blåsig sen sommardag i Björns trädgård vid medborgaplatsen. Under tiden blev vi bjudna på vätska serverade i mindre glas, de förlorande laget fick ett par fler glas än de vinnande. Jag och Hiertner tillhörde definitivt inte det vinnande laget. Några timmar senare började vätskan ta ut sin rätt!
Våran slutstation, var Skarpnäck men vägen dit var inte helt smärtfri. Tunnelbanan från medborgarplatsen tog ungefär 20 minuter och under den tiden var det vår (stackarna med reflex västar) uppgift att samla in pengar. Vi blev utrustade med varsina lappar och varsina storys för att kunna fullborda uppdraget. På min lapp stod det att min nybeställda Porse nyligen hade fått ett stenskott på rutan och att jag nu behövde pengar för att laga detta. Jag kom tvåa i tävlingen med mina 38 kr. Dessutom var jag nära att bli slagen av en a-lagare, detta var Hiertners fel, ni som var där knows!
Väl framme i lokalen startades en trevlig tillställning med laget och vi nya blev under kvällen utsatta för mindre prövningar och mycket alkohol. Den slutgiltliga ceremonin, kulthandlingen, ritualen, seden, kalla det vad du vill ägde rum i skogen. Den kan sammanfattas så här: oväntat seriöst, helt klart respekt, äggula, hårresande och många facklor.
Efter detta, är min kväll svart. Inser nu såhär i efterhand att minneluckorna var fler än beräknat. Kvällen avslutades på Undici, med rosa hår, bortappat körkort, busskort och en trasig mobil. I övrigt, en grym kväll! Skönt att äntligen vara en riktig Balrogare!
Veckan i övrigt har varit ett stort skämt, måndagen började med intensiv mensvärk (vill påpeka att jag brukar inte utsättas för detta), bussproblem- handikapp trappen pajade dörren så bussen stod still, detta i sin tur ledde till att jag missade min buss till P-hagen och fick skynda mig som ett as för att hinna med äta och åka på träning. Däremellan tappade jag min plånbok, vilket innebär komplikationer, många samtal till polis, bank mm. Mycket jobbigt i praktiken men självmord för mitt psyke. Bröt ihop, grät, grät lite till, åt, åkte och träna och grät lite där. Sen kom nästa chock, dopingtest men jag hade tur (den enda gången på hela veckan, eller den 1:a gången av 2). Efter träningen hade jag tok bråttom, skulle nämligen hem och göra klart ett album till Lina som jag inte ens hade börjat med, tanken var att hon skulle få det under våran middag på tisdagen. Istället för att åka hem direkt och vara hemma vid 21.20, satt jag och väntade på mina färdkompanjoner i 30 minuter. Dessa hade alltså utsatts för dopingtest och skulle pinka. Väl hemma vi typ 22 tiden duschade jag och satte mig med albumet, det blev klart 01.30. Måndagen avklarad! Tisdagen gick promblemfritt förbi, min och Linas middag blev som väntat en succé! Onsdagen, försov mig men hann precis med bussen, efter jobbet var det raka vägen till träning. Var tvungen att gå till samlingsplatsen, ca 30 minuter och gissa vad?! Det spöregnade. Träningen var heller ingen höjdare, bara en målvakt = ingen innebandy, utan fys. Torsdagen började så dåligt som en torsdag kan göra. Försov mig för andra dagen i rad, hade tandläkartid och fanskapet till tandläkare borrade i en halvtimme utan bedövning. Innan hon kom på att "vi borde nog bedöva ändå". Jag gick därifrån svettig och alldeles skakig, har aldrig i mitt liv haft så ont. Fredagen, fick tillbaka min plånbok ( 2:a dosen med tur denna vecka och därmed den sista), åkte direkt efter jobbet till match, torsk 4-2. Kvällen spenderade jag med mina vänner, det var en ganska bra fredag. Började dock mer och mer känna av Linas avsked, återkommer om det i ett eget inlägg. Lördagen har jag berättat om, jag lyckades alltså slarva bort det körkort jag dagen innan fått + att jag tappade Sussies busskort och hade sönder min mobil. Utan mobil är man avskärmad från världen och jag är nu mer ensam än någonsin. Veckan avslutades med häng hos Susann där vi skulle ta farväl av Lina. Vid 01.00 tiden när vi bestämde oss för att åka hem hade jag givetvis tappat bort extra nyckeln (min nyckel hoppas jag är i sthlm), BRA, dock ingen överaskning då veckan har varit ett enda helvete. En halvtimme senare återfanns nyckeln och jag fick åka hem till sist!
Hoppas på en bättre v. 37 nästa år
Nystarten!
Då var det dags, mitt andra seriösa försök att blogga. Om jag ska vara riktigt ärlig så är jag ganska risig på sånt här, tappar ofta intresset väldigt fort. Fast den här gången tror jag att det kan bli annorlunda, Lina, för dom som inte vet är hon min bäste vän, ska nämligen åka till USA om 5 dagar och spendera det närmsta året där borta. Det känns som om jag kommer att åka och hälsa på! Det jag vill komma till är att jag tror att detta kommer göra att jag vill blogga, hålla Lina lite uppdaterad liksom. Hoppas hon sätter igång med sin blogg också! Kan bli dyrt att prata i telefon varje dag, det gick när jag bodde i Falun men är kanske inte lika smart i det här fallet.
Så, jag skulle ju kunna skriva occh berätta om hela jävla sommaren, men känns som att det kanske inte är så jätteroligt att läsa om. Kan sammanfatta den kort, flyttlass från Falun, student, jobb, roadtrip till GBG, besök i GBG, på Gotland och i Båstad. Tänkte att jag kunde lägga in lite bilder vid ett senare tillfälle, lovar inget, och framförallt inte snabbt. Min ambition är att uppdatera bloggen någon gång i veckan. Det ska jag väl kunna klara!
Hare heej!
