Johanna

Ser ni helgen som en final av veckan? Om du frågar mig så hittar jag en del liknelser som gör helgen värd att få finalstatus. För det första, helgen är något man ser fram emot och jobbar hårt för att nå. För det andra, vägen dit är inte alltid jätterolig även om stunderna innan kan bjuda på en del ljusglimtar. För det tredje, det man jobbat länge för, i detta fall helgen, har en läskig tendens att försvinna snabbare än vad man tänkt sig. För det fjärde, när den är slut då är den slut och det är bara att börja jobba för att nå nästa. Dessa egenskaper stämmer bra in både på en helg och på en final och jag skulle nog vilja påstå att jag ser helgerna som små finaler, chanser av att få njuta eller uppleva det lilla extra. Det som kanske vardagen inte riktigt har möjlighet till.

Finalen den här gången kändes lite mer speciell än vad kanske en "vanlig" final gör. Den här helgen var en dag längre och framförallt, vi fick besök av Lina. Känslan är obeskrivlig och den längtan som jag ibland glömmer bort och slår ifrån mig kom. I samma stund som jag såg henne förstod jag hur mycket jag har saknat henne. Hur viktig hon är för mig och hur lyckligt lottad jag är som har henne och 7th. Jag har insett vad och vilka som betyder mest och utefter det gör jag mina prioriteringar. Det blir så mycket lättare då.

Midsommarafton bjöd på en riktig "må-bra-kväll". Vi var åtta, Jag, Frisken, Martina, Ida, Niklas, Enkan, Bengan och Jimmie, som hade samlats hemma hos mig för en chill middag och det var verkligen vad det blev. Trevligt sällskap, god mat, lite bad och bra musik var vad som behövdes för att förvandla midsommarafton till en kväll värd att minnas. Sen kom den efterlängtade lördagen, lördagen med stort L. På Arlanda stod vi samlade och väntade, och väntade, och väntade. Tillslut efter 2h väntan kom hon, utan väska (borttappad) men ändå med ett leende som fick oss flesta att gråta. Dagen rullade bara på därefter och maten och festen som familjen Olofsson bjöd upp till är det bara att tacka för. Kvällen blev en oförglömlig kväll, bilder kommer, kan inte lova snart men det kommer. Nu är det söndag igen, och finalen var över, kanske inte snabbare än den skiten som spelades 19:e april, de två stora skillnaderna är att den här gången hann jag njuta och eftersmaken smakar sött till skillnad ifrån då.

Då är det bara dags att börja jobba igen, för att nå nästa stora final och av mina erfarenheter är det värt varje minut. Hur tungt eller tråkigt det än må kännas ibland. Det sista jag vill påminna er om, värdera vad som är viktigt och prioritera därefter.

Så var det dags igen, att återuppta mitt bloggande, sätta fart på skrivandet, stoppa timeouten, för att ni ska få lite uppdatering om vad jag egentligen håller på med och funderar över.

"Ibland känns det som jag har kommit över det men ibland känns det som om jag aldrig kommer att göra det." Så har mitt svar ofta låtit. Jag har inte skrivit något sedan den 17:e april, två dagar innan den svidande SM-final förlusten. Ämnet är fortfarande känsligt så det är därför inget jag kommer att lägga någon energi på att skriva om. Kan dock konstatera två saker, vi vann festen, och övertygade dessutom och Balrog kommer inte att stå som förlorare igen. Träningen är igång och det är värre än någonsin, branta backar och många mil ska vi ta oss igenom innan vi som lag kan nå vårat mål.

Den nedförsbacken jag pratade om, för nu nästan exakt två månader, är brantare än någonsin. Veckorna efter SM-finalen har bara försvunnit, roadtrip till Göteborg, en långhelg i Falun, en del festande och ovärderliga kvällar med tjejerna. Inte nog med det, sommaren har kommit, värmen och solen har varit på besök nästan varje dag, poolen är uppvärmd, fotbolls EM är igång och semestern ligger bara några veckor bort. Allt känns så underbart lätt. Allt detta är toppat med ett besök, nästa lördag dyker nämligen Lina upp. Hon är i Sverige på en snabb visit med familjen. Det kommer att bli te kvällar, ICA Maxi besök och framtids diskussioner i mängder.

Livet leker.