Johanna

Ingen, absolut ingen kan väcka känslor som Vanessa Amorosi.

Ingenting, absolut ingenting kan väcka känslor som Absolutely Everybody.

Inget eller ingen kan någonsin jämföra sig med vad den låten ger mig. Den väcker allt.

Det är en del av mig som finns bevarad och som aldrig kommer att försvinna. Tiden i 81:an.

Sofe, där har vi alla våra minnen samlade. 3 minuter och 44 sekunder, blunda och upplev, den tar dig till platser, öppnar sinnen och känslor du aldrig trodde du skulle få tillbaka. Det är faktiskt helt magiskt.

Jag tror jag är så. Rakt igenom, på gott och på ont. Det finns inget mellanläge.

Jag vet precis vad det är jag vill skriva men jag kan bara inte få ner det på papper. Ibland är det bara så. Har försökt under en längre stund nu men det vill sig bara inte. Får ta det en annan gång. Kan ju bara nämna lite kort så att överskriften och det tre meningarna under får en liten förklaring.

Jag är dålig på att dölja mina tankar och känslor för saker och för människor och det är både på gott och på ont som jag nämnde. Jag är dålig på att vara tyst när jag stör mig på saker, jag är dålig på att dölja om jag tycker illa om någon och jag är dålig på att visa respekt inför någon som ansvarar för något som jag inte tror på. Jag vill inget ont men det blir fel ibland. Ni som känner mig bra vet kanske vad jag menar. Om jag nämner "Det här är mitt liv", djupa och höga suckar så förstår i alla fall mina gamla lagkamrater i Falun vad jag menar. Jag lägger istället all min positiva energi på sådant jag gillar och på dem jag tycker om, vilket är bra men jag skulle behöva hitta en bättre balans. Kanske inte alltid antingen eller, utan mer ett mellanting ibland. Saken är den att jag är en känslomänniska som har lätt för att visa känslor och gör det omedvetet. Jag gråter och skrattar inför människor. Önskar dock att jag ibland kunde styra lite bättre över dessa egenskaper, det är inte alltid läge att skratta, gråta, vara irriterad eller förbannad. Det är inte alltid läge att berätta vad man tycker, ibland är det kanske bättre att inte låtsats om något för stunden och istället vänta. Avvakta till rätt läge.

Det är frustrerande, jag vet som sagt vad jag vill få fram men jag känner att jag inte riktigt lyckas. Ingen röd tråd och ingen belåtenhet alls över detta inlägg. Mycket frustrerande.

så sammanfattar jag känslan efter alla helger numera. Det går så skrämmande fort.

För känns det inte så? Man hinner inte mer än att blinka innan mörkret sveper sig in, likt en tsunami och ersätter dagen och ljuset mot kvällen och mörkret. Helt utan förvarning har söndag kvällen tagit över och måndagen och arbetsveckan ligger och lurar bara en natts sömn bort. En hel måndag, en hel tisdag, en hel onsdag och en hel torsdag går jag och längtar, jag längtar till fredag, jag längtar och jag törstar efter känslan av helg. För mig finns det nästan inget bättre än en nybäddad säng, vara nyduschad och gå och lägga sig med vetskapen om att det inte är någon klocka som ringer morgon därpå, utan att jag en hel förmiddag, med gott samvete, kan ligga kvar och bara njuta av värmen under täcket. Det är svårslaget.

Helgen som passerat har varit lugn, bortsett från några hektiska timmar runt lunch på lördagen då det var meningen att jag och min lillasyster Fanny skulle handla klart alla julklappar. Saken var den att vi var långt ifrån de enda som planerat in det. Det var vi två och 8/10 till av Södertäljes befolkning som trängdes på stan, det var hemskt. Jag ska börja köpa julklappar i augusti, kan någon påminna mig om det så jag slipper genomlida det jag gjorde i lördags? Kan någon vara så snäll att ta på sig det uppdraget? Jag kan lova den personen en julklapp (köpt i augusti). Kan verka tråkigt men jag är, tyvärr, varken en speciellt bra presenthandlare eller julklappshandlare. Ska jag vara ärlig så har jag absolut ingen känsla alls när det gäller dessa saker. Tur att man är bra på annat.

Något som jag tror att jag är ganska bra på är att framföra iakttagelser, åsikter och händelser, formulera mig och få människor att förstå. Jag hoppas och tror att jag ibland kan säga något som får betydelse för människor, som kan få en att tänka till en extra gång. Den egenskapen använder jag mest och bäst i hoppet om att hjälpa andra, få dem att öppna ögonen. Jag är inte rädd för att säga vad jag tycker, vilket kanske inte alltid är så populärt för stunden men som har visat sig vara ett vinnande koncept i längden. Något som verkligen är ett vinnande koncept är ärlighet, var ärlig även om det inte verkar vara det bästa alternativet. Sommaren -06 så vet jag att ett samtal, som innehöll ärlighet, hårda ord, skrik och tårar fick en människa att stanna upp och tänka om. Vid den tidpunkten var situationen ohållbar och jag undrar vad som hade hänt om ingen hade sagt något då, jag vill inte ens tänka tanken. Hennes vändning kom den dagen, sa hon men jag litade inte på det förrän hon bevisat det ett par månader senare. Om jag lyckades den här gången? Det vet jag inte.

Lördag kvällen var en kväll av kvalité. Den spenderades hemma hos farmor och farfar, god mat, glass och ett lugn som inte går att hitta någon annanstans. Ovärderligt och helt oslagbart.

Söndag var en dag med ett späckat schema men som ändå inte lyckades bli sönder stressad. Ett mycket bra betyg. Träning i Botkyrka 10.00, hem, tog en dusch, städade rummet och tog det lugnt, sen bar det av till Huddinge för derby mellan just Huddinge och AIK. Ingen toppen match, men fick en några trevliga moments med Frisken vid sarg kanten i periodpauserna. Efter hon duschat åkte vi hem till henne, tog bilen och åkte vidare till Murran J som jobbade. En snabb visit där och vidare för att hämta upp resten och handla mat, gissa var? Givetvis ICA maxi, vi köpte mängder av gammalt (om)märkt kött, eller inte! Därefter en trevlig middag i min källare. Det var en kort sammanfattning av en riktigt bra helg.

Ja, det är klart. Det är ju 3:e advent, julen närmar sig, knäcken och skinkan är på ingång, man får njuta av lussebullar nästan varje dag och ledigheten står för dörren. Det finns mycket att längta till såhär års, vissa längtar till att öppna julklapparna, andra längtar efter maten och sällskapet och somliga, bittra människor, längtar säkert till sommaren. Frågan är bara hur många det är som längtar till söndagen den 3:e advent då det fortfarande är en veckas arbete kvar? Antagligen inte fler än 3-4 stycken. Många är vi som ogillar söndagar. Jag är i alla fall en av dem som verkligen hatar denna dag på veckan, om man få uttrycka sig så brutalt. Dagen innan en veckas arbete, dagen då ångesten ligger och gnager i hela kroppen, dagen då man inser vad lite nytta man har gjort i helgen, dagen då man morgonen därpå ska upp tidigt, tidigt. Fast inte idag, inte den här veckan utan jag längtar faktiskt. Jag längtar till lördag kväll då det bara är en natts sömn mellan mig och denna underbara söndag i december. Ni undrar säkert vad det är som händer som är så speciellt just den här annars gråa och trista söndagen? Den godbiten håller jag nog för mig själv.

Nu ska jag fortsätta med min kalkyl, det går fin fint!

Jag skrattar bara åt det. Alla känner verkligen alla. Trodde jag skulle kunna hålla mig utanför men icke. Hamnade istället mitt i. Tack vare min omgivning. Patetiskt och lågstadiestatus skulle man kunna sammanfatta det hela som. Kändes på allvar som om vi levde om åren då vi var typ 10-14 år. Ni vet hur det var? Mer kvalificerat skitsnack får man leta efter, den saken är klar. Hur som helst känner jag mig för gammal för det här och jag är "bara" 19 turning 20, är jag så vuxen? Nej, antagligen bara lite förståndigare och mognare än vissa. Skaka på huvudet, le, borsta av skiten noga och gå vidare. Det är det absolut bästa man kan göra. Lita på det rådet. Att vi människor, inklusive mig själv, alltid kommer att snacka det är lika sant som att saker alltid glöms bort, så är det bara.  

(Södertälje är så mycket mindre än vad man tror)

Täckmantel eller inte?

Kanske mitt luddigaste inlägg någonsin men jag tänkte, varför inte?

Har haft mycket på jobbet idag, tro det eller ej. Dessutom fick jag reda på hur min framtid är tänkt att se ut. Praktisera som arbetsledare på byggplatser, främst på Scania. Ska vara där i ett par månader, sedan bestämma om jag vill vara på kontor som entreprenad ingenjör eller på byggplatser som arbetsledare och sedan utbilda mig. Skämtar han med mig eller, tror han att jag har koll?! Jag ska alltså dirigera gubbarna till att hinna klart med bygget i tid, ringa in sågar, elektriker och ha koll så allt rullar på. Intressant? Ja, det ska framförallt bli intressant när gubbarna behöver en vägg som heter Callo X5 990 och jag förväntas veta vad det är och hur man får fram den men det blir nog bra.

     Ser inte fram emot träning, orkar inte springa. Skönt att Frisken kommer och plockar upp mig direkt efter jobbet iaf. Ska hänga hos henne lite innan träningen, eventuellt tekväll efter också. Så det kan bli riktigt fint. Har dock inte beslutat hur jag ska göra ännu, beror lite på hur länge träningen håller på. Annars hoppas jag att mina tjejer får en trevlig kväll med gott te och härliga diskussioner, viktigt tjejsnack med andra ord. Det kan vi klassa som allt annat än kvalificerat skitsnack, det är en av faktorerna till att vi kvinnor orkar med er män. Nästan vikigare än vatten med andra ord. Nej, förlåt, fingrarna liksom bara gled som en våg över tangenterna, inget illa menat. Ta det med en nypa salt. Ta det mesta med en nypa salt, det är en skön inställning.

Jag blir arg. Varför alltid sura och skylla på det dåliga vädret!? "Åhh, jag är så trött, det är så grått ute, jag orkar inte" och så vidare. Konstigt att man blir bitter om man intalar sig själv att allt är vädrets fel. Ta tag i dig själv, inse att du inte kan göra något åt det och påminn om hur bra du har det istället!

    För är det inte så att vi människor är mästare på att påverkas över det vi inte kan styra över? Tänk om man kunde lära sig att "bara leva med det" och göra det bästa utav varje situation, tänk så mycket lättare allt hade blivit. Jag är på god väg dit.

Jag var mästare på att bli förbannad på saker jag inte hade en chans att styra över, typ domare och väder. Har börjat ändra på det, har lärt mig att allt har sin charm till och med en risig domare och ett dåligt väder. Kanske inte alltid en risig domare dock.

     Saken är den att jag tycker att det är skönt att få vara lite bitter. Jag är ofta lite små bitter men med glimten i ögat och då är det okej kan jag tycka. Jag har det senaste året övergått från att ha stenkoll på allt till att köra lite mer, ta det som det kommer och försöka vara mer spontan. Jag har lyckats och på köpet har jag lyckats tappat min plånbok två gånger, haft sönder två mobiler, tappat bort en mobilladdare + en mobil, varit utan körkort i snart tre månader och glömt plånboken på jobbet över en helg då jag verkligen borde ha haft den med mig. Vad jag vill komma fram till är att jag har blivit lite, eller mycket slarvigare jämfört med hur jag tidigare har varit. Fast det gör inget kan jag känna, det är ganska skönt att leva såhär och inte behöva sträva efter perfektion hela tiden. För det var nog det jag gjorde förut och då gick det inte att njuta av livet på samma sätt. Nu lär jag mig njuta av det lilla.

     Jag tror att jag är en människa som det är tacksamt att driva med, att bjuda på det, ta saker på rätt sätt och komma med sköna kontringar är lite av något som jag börjar bli riktigt bra på. Jag lär mig främst på jobbet, där jag hånas dagligen av gubbarna och jag lär mig på träningarna, mina tränare verkar tycka det är hemskt kul. Ofta får jag höra "jag kan driva med dig såhär för jag vet att du kan ta det" och det stämmer, jag tar det och skrattar gärna med.

Orka sura över väder, ta en lussebulle framför brasan eller framför ett bra tv program. Njut, snart är det ju jul.

Fast jag ska erkänna, jag är trött och less på saker jag med. Känner mig nere och deprimerad, men det gäller att hitta en gräns och inte trilla över till "fel" sida. Var bitter och deprimerad men var det och ha distans till det. Det vill säga, med glimten i ögat.

Det är min spontana tanke. Det finns inga ord som kan beskriva min känsla för den här helgen. Den uppnådde allt jag hade hoppats på och mer därtill. Alla förväntningar inför helgen gjorde mig an aning orolig men det hade jag inte behövt vara. Allt, precis allt gjorde den här helgen till vad den blev, helt underbar. Lycka, glädje, gemenskap, minnen, vänskap, förtjusning, skratt, orden räcker inte till. Det svenska språket har inget ord som kan beskriva hur bra den här helgen verkligen var.

Nu är det måndag morgon och jag har ingen röst och är tömd på energi, kärlek och glädje. Jag gav mitt allt i helgen och det blir kännbart såhär första dagen på en ny december vecka. Tomheten och känslan av otillräcklighet tär hårt på en känslomänniska som mig. Jag måste lära mig att njuta av det förflutna istället för att gräma mig över att det aldrig kommer tillbaka.

Helgen inleddes först vid 17.30 på fredagen, då vi till sist satte oss i bilen, fyra förväntansfulla damer, på väg mot Falun och ett par, minst sagt, händelserika dagar. Regnet fullkomligen öste ner så vi var tvungna att köra försiktigt, vilket innebar att det blev mer härlig tid i bilen än väntat. Första stoppet skedde i Enköping, där jag grips av panik och tappar hoppet om en perfekt helg då jag inser att jag har glömt min plånbok. Bra gjort, verkligen!! 20 minuter senare är humöret på topp igen, man kan ju faktiskt låna pengar. Ingenting skulle få störa uppladdningarna inför den ultimata helgen. Efter några mil till, tre cider senare och mycket bra musik (jag brände en skiva som fick namnet Most played in 81:an) var stämningen verkligen på topp i Fias fina familjebil. Och vilken familj vi var sen, Helga, jag, Fia och Bella.

     Väl uppe i Falun dumpade jag och Helga av vår packning hos familjen (Kristoffersson/Hast/Lundmark), sen bar det av till Söder för Idol, ost och kex och vin. Kvällen fick en extra tändning när sms ifrån sthlm trillade in, Minne var i full gång med "sin" luftgitarr, jag fick både bild och text angående ämnet men Minne, vi sa att det bara var okej om man var ensam, det var uppenbarligen inte du. Vad är ditt försvar? Säg inte alkoholen. När vi myst färdigt hos Söder, vilket var vid 00.30, så gick vi en promenad till Harrys. Det var vi fem och fem till på stället, bra drag kan man undra? Sådär, vi höjde stämningen och tempot en aning iaf. Det slutade med att jag stod på en stol, sjöng och dansade, så ja, lite drag var det väl. Vid 02.30 så var det dags för hemgång och eftersom jag och Helga sov hos familjen, som faktiskt hade en viktig match dagen efter, tog vi av oss våra skor i trappuppgången och smög upp som möss. På morgonen efter fick vi reda på att ingen hade vaknat efter vår nattliga entré, mission completed!

Lördagen bjöd på det mesta. Den påbörjades med en fin frukost a´la familia sen tog jag och Helga det hemskt lugnt hela förmiddagen duschade och mös omkring i lägenheten. Mötte vid lunch upp resten av gänget på stan där vi inhandlade det sista inför kvällen. Vid 14.30 var det sedan dags för hejarklacken att infinna sig i innebandy templet FK-arena (ett par tårar föll när vi närmade oss Lugnet området, skolan och hallarna, det är sååå mycket känslor), match start 15.00. Jag satt stolt med nummer 9 på ryggen och vi alla hejade på friskt. Fick också träffa mina små, numera ganska stora, 92-tjejer som jag och Sofe tränade en gång i tiden. En utav dem spelade till och med, jag ser det som en tränar seger, det gör säkert Sofe också. Matchen slutade med Falun vinst 10-6, jag fick se Stoffe trolla, många fina mål och jag fick mig ett gott skratt efter min kommentar till en av spelarna på planen, "femman, du ser smal ut!", min kära Sofe har nummer 5. Det ansiktsuttrycket och det flinet när våra ögon möttes det skulle jag betala för att få återuppleva. Efter matchen var det bråttom, helgens höjdpunkt Magnussons 30 års fest väntade, face skulle fixas och kläder skulle på. Tanken var att vi skulle hem till Söder vid 18 för ett par fördrinkar, så blev det inte. Vi stannade hos familjen för lite fördrinkar där, vi hann helt enkelt inte. Sen är resten historia, vilken kväll det blev.

      Vi gled in till lokalen vid 19.15. Välkoms drink och mingel, sedan upp en våning till vackert dukade bord och god mat. Det var under middagen festen drog igång, övervåningen var uppdelad i två sidor, mat i mitten och bord på sidorna. Tävlingar, aktiviteter, något tal och mycket sång kantade middagen som hade lite student-lunch-känsla över sig. Tyckte nog att vårt bord höll riktigt hög klass, Sara Andersson, jag, Helga, Sofe, Bella, Magnusson, Fia och några okända. Bordet blev någon timma senare inte bara "bästa bordet" utan även "lägsta bordet", när vi förstärkte med bordet bredvid, Stoffe, Emma, Larsson, Nettan och Asmus. Sånger som, "andra sidan är ni klara" och just "bästa bordet" gick varma under middagen. Stämningen var på topp! Fick även ett sensitive moment när jag och Sofe pratade med Camilla och Lena, vilka guldklimpar ni är.

      Sen var det dags att ta dansgolvet i besittning. Det var dock något som hände innan dansen kunde dra igång på riktigt. En strippa skulle ta av sig sitt och en film skulle visas. Förvåningen och överraskningarna hade inget slut. Dansen tog över och det var bra drag, jag dansade så länge jag fick med ett litet avbrott. Jag såg ett bord och kände bara att det är vårt, jag drog in det på dansgolvet och upp flög jag, Helga och Stoffe. Vi var drottningarna på dansgolvet i ungefär 10 minuter innan showen fick en snygg avslutning. Bordet gick i två delar, jag hade turen att landa på båda fötterna så jag fattade knappt vad som hade hänt utan fortsatte bara att dansa och det gjorde vi alla fram till musiken dog i form av, Tomas Ledins- Snart tystnar musiken. Vad hände där egentligen!? Jag klättrade upp och klagade på valet av sista låt, Asmus som var dj för kvällen sa att den var beställd. Jag sa "nej, nej, vi vill ha Timbaland" och gissa, det fick vi. Två gånger dessutom, grym avslutning!

     Tro inte att det var slut bara för att klockan var 02.00 och lokalen stängde, mot Bojsen och en efterfest som höll hög klass. Sara Andersson och Moa Wieweg stod för lägenheten och dricka. Jag och Sara stod för mycket fart och fläkt. Vi var säkerligen över 20 personer, en salig blandning av folk, innebandy och gamla klasskompisar. Det var en efterfest som hamnar på topp tre. Vid 05.30 drack jag upp mitt sista i raden av vattenglas, eller nej, tydligen var jag inte så smart som jag brukar, jag drack Smirnoff istället och somnade gott i Saras säng men vaknade inte riktigt lika pigg som jag brukar.

      Söndagen finns det bara några passande ord för, en djup, djup trötthet hade övertagit hela mig. Vi lyckades packa och komma iväg vid 16.30, bra gjort! Jag körde inte.

Det var magiskt, från start till mål.

Jaha, då var man här igen. Sista dagen innan veckans belöning. En hel helg ligger framför en, den bara väntar på att bli utnyttjad till max, den väntar på att bli upplevd, fullbordad och avslutad. Det känns som om jag är rätt person för detta uppdrag den här gången. Förutsättningarna för att lyckas ser väldigt bra ut. Jag antar utmaningen, det här är mitt uppdrag, min helg. Jag kommer, tillsammans med många andra i Falun, att lyckas! Svaret kommer dock inte förrän på söndag kväll. "Bara" 2h kvar nu, laddningen inför helgen började för flera veckor sedan, jag och Helga har varit förbereda länge, nu är det upp till bevis, det finns ingen anledning att hålla igen.

Hur har då den "lediga" vardagsveckan känts? Det har varit skönt, det har funnits tid till att verkligen göra saker (vilket jag inte har gjort men ändå) men så har det nog känts för att det har varit speciellt, en engångsföreteelse. Hade aldrig klarat av att leva såhär under en längre tid. Visst att träningen kan kännas tråkig och jobbig ibland men den ger mig något som jag behöver. Kan inte riktigt ta på det, det kan vara det fysiska, att röra på sig, det kan vara det psykiska, att få träffa och umgås med laget. Eller så är det kombinationen, vilket verkar troligt. I mitt jobb sitter jag mycket still, träffar och pratar inte med jätte många varje dag och de samtalsämnen som utspelar sig vid lunchen och fikat är väl kanske inte alltid mitt huvudämne. Ibland gör sig verkligen åldersskillnaden påmind. Givetvis har det sin charm också, jag anpassar mig efter gamlingarna och har roligt men det är ibland skönt att slippa anpassa sig och istället bara vara. Svaret på frågan är i alla fall ganska självklart, att få en vecka ledigt när man som minst anar det är verkligen uppskattat men en vecka räcker. Nu kör vi snart igång igen, hård träning och tunga ben väntar, tråkigt bara att nästa match inte är förrän 4:e januari men vilken match det är sen, Pixbo borta! Men först är det ju jul också.

Jag har tjatat om den hela veckan, helgen som jag och många fler längtat så länge efter är här nu. Ni ska få slippa höra om den idag, lär räcka och bli över på måndag skulle jag tro.

Varför går tiden så sakta ibland? Det kan omöjligt vara så att varje timme är lika lång, för det kan skilja så otroligt mycket ibland. Är vår känsla om tid så dålig verkligen, luras vi att glömma tiden medan vi är upptagna, luras vi att tro att tiden går sakta då den verkligen inte borde och tvärtom? Vem gör såhär emot oss människor? Min högsta önskan, det jag önskar mig mest av allt i världen till julklapp, det jag skulle ge bort ett finger för, vet ni vad det är? Förmågan att styra tiden, fy fan vilket lyx! Hus, bilar, prylar, märkeskläder i all ära, men det finns inga pengar i världen som kan köpa det. Tid är inte pengar, tid är något så mycket, mycket värdefullare än så. Tänk på det.

Kom på en sak, hur bra är egentligen Heartbreak hotell? Såg den för ett par veckor sedan. Och hur bra är inte Dancing in the dark och No one?

Det stämmer jag såg henne igår kväll. Det var ett tag sen sist, har åkt bil hela veckan, bytt gång väg till jobbet och har därför inte stött på henne på "hennes" bänk. Hade nästan glömt henne, tills igår. Jag tror klockan var 19.45, vi gick i stan efter ett kort besök på Konsum. Jag vet, vi var inte på Maxi, mycket förvånande, till och med chockerande för en del. Hursomhelst så möter vi henne, gåendes utanför Stadium, det gick inte att ta fel. Den gula jackan, den långsamt vaggande gångstilen, påsen i handen och sist men inte minst, håret! Det var hon, det fanns inga tvivel. Alldeles till mig av förvåning och upprymdhet fick jag inte ut ett ord, försökte omedelbart möta någons blick för att visa min förvirring. Malin såg det, fattade och nickade förstående mot mig. Viskade med tydliga mun rörelser, "ja, Johanna det är hon". En bit efter mötet med tanten fortsatte jag tjata om hur märkligt det hade känts att ha sett henne på en annan plats, vid en annan tidpunkt. Martina undrade "vad fan är det som är så speciellt med att träffa en av Södertäljes äldsta uteliggare". Martina påstod att hon var det, det stämmer säkert. Saken är den att hon har liksom varit lite av en mysterietant för mig, jag har lite av spetsat till historien om henne och börjat tro på den själv. Fast nu idag frågar jag mig själv precis det Martina frågade igår, "vad fan är det som är så spännande med att se en sliten tant egentligen"? Inte ett dugg faktiskt, måste släppa henne nu. Det är slut tramsat om den lilla tanten, med det risiga håret och den gula jackan. En gång för alla.

Kvällen igår var annars mycket trevlig, god mat och underbart sällskap precis som enligt planerna. Hemma låg ett brev och väntade på bordet. Efter att jag kommit hem, tog jag en lång dusch, smörjde in mig och kröp ner under täcket. Brevet var ifrån Lina och förväntningarna höjdes och känslorna strömmade som ut ur kroppen och öppnade sig för mottagandet av innehållet. Oavsett vad du skriver så träffar du alltid minst en öm punkt, jag kunde givetvis inte hålla tårarna inne och visst har du rätt, brev är speciellt. Mail, skype, facebook och blogg i all ära men ett brev känns nära, ett brev känns på riktigt.

Malin: Listorna är mer inne än någonsin, minst en om dagen. Jag driver inte.

Helga och alla övriga som ska delta: Helgen kommer att bli fantastisk, finns inget annat. Känn känslan, hitta rätt, smaka på orden "efterfest, båstad, jäger, idol, vin, Magnusson, ett sällan skådat sällskap, bra musik mm". Vad är oddsen för ett misslyckande egentligen!?

Lina: Tack, så mycket för brevet men tro mig jag fick verkligen koncentrera mig för att se vad som stod. Var det en hämnd för mitt brev eller?

Mamma: Världens bästa, tack för att du gör så mycket utan att få så många "tack" som du egentligen är värd. Ser fram emot vår middag ikväll, wok m. räkor. Wok går alltid numera, minst 5 ggr i veckan, varvat med soppa ibland.

2h kvar, sen fredag, vilket innebär roadtrip, Falun, idol, vin, och trevligt sällskap.

Det är livsfarligt att falla in i en falsk tro om lugn och ro. Inga träningar och bilen i mitt ägo hela veckan, vilo pulsen sjunker kraftigt, latheten tar över och jag blir ett sådant där hopplöstfall. Kommer att bli en chock nästa vecka, då bilen får tillbaka sin rätta ägare, då den hårda fysen och den hemska konditionsträningen drar igång. Finns inga garantier på att jag kommer överleva, mitt mål får nog bli att ta mig igenom den första veckan och sen får jag se julen som räddningen, som en paus ifrån helvetet ungefär. Riktigt så illa kanske det inte är men efter nyår så ska jag dock ta tag i mig själv igen, på alla områden men första ska jag njuta ännu mer av vecka 49 och hej, det ordnar sig alltid.

     Igår var jag förbi Martina och Emelie, i Martinas bror Henriks lägenhet. Tittade bara in en kort stund, för att sedan gå en runda på stan och fullborda helgens outfit, accessoarer är en del av helhets resultatet och därför väldigt viktiga. Väl uppe i, en fruktansvärt stökig sådan, lägenheten så satt vi och pratade en stund, analyserade om livet och frågade oss själva varför man ska låta andra människor få chansen att såra en och få en att må dåligt. Varför bjuda på det? Varför kan man inte agera efter vad huvudet säger och lära sig strunta i känslorna ibland. Det hade varit så mycket enklare. Genom att tycka om någon sätter man väldigt mycket på spel. Chansen att bli sårad är ganska stor. Eftersom frågan är vikig sparade vi den till idag. Vad kan vi ta för lärdom ifrån tidigare misslyckanden och vad ska vi göra för att det ska bli bättre just den här gången?

     Tillbaka till mina ärenden på stan. Jag fick en hel del uträttat. Alltinför helgen är klart och det känns onekligen skönt. Det kommer att bli succé, livet leker och Falun har en tendens att alltid lyckas få mig lycklig, även lite känslig (tårar i mängder) och nostalgisk samtidigt, men alltid lämnar jag med en speciell känsla inombords. En bra känsla.

Kvällen är tiden för njutning, god mat i form av thai och underbart sällskap i form av 7th. Tänk vilken effekt ni har, ni kan få en hel dag att kännas lätt, ni kan få taggiga, höga berg att se ut som små, runda dalar, ni kan få en bra känsla att bli ännu bättre, ni kan tillsammans med thai mat göra den här onsdagen till en fest.

Människan är född till att vara egoist. Det ligger i vår natur, precis som i djurens. I deras fall kan det bli en överlevnadsfråga. Hur är det för oss människor? Är det en bra egenskap eller en dålig, vad gör att man framstår som egoistisk och inte, måste vi vara lite egoistiska och fräcka för att överleva i dagens samhälle? På tankar kring saker som dessa så finns egentligen inga korrekta svar, olika individer har olika åsikter, sen vad som är rätt och fel det går inte att avgöra.

Jag tror att egoism är en positiv egenskap hos oss människor, det viktiga och det som avgör om vi framstår som "dumma egoister" eller som "smarta egoister" är hur vi hanterar den. Det viktiga är att formulera sig rätt och agera så att man inte öppet sätter sig själv i första hand, även om människan gör det i 98 fall av 100. För många förknippas nog egoism som något negativt snarare än något positivt. Vi ser ofta på en egoistisk människa som en person som bara vill ha och vill ha, begär och begär, struntar i andra så länge som just han eller hon mår bra. Till viss del stämmer den förklaringen in. Det är därför viktigt att hitta en balans mellan respekt gentemot sig själv och andra, hantera egoismen och använda det till något bra. Vissa kanske inte kan se egenskapen egoism som något positivt men jag ska försöka att öppna upp en ny sida, i en ny bok som många kanske inte ens visste fanns. Vad innebär det att vara den som alltid vill spela alla matcher, som inte vill något hellre än att vara den som avgör en final, att vara den som blir chef på sitt företag, tjänar bra med pengar, bildar den perfekta familjen och lever det perfekta livet? Vad innebär det, vad säger det om den personen? Är jag egoistisk om jag tänker i de banorna? För mig är svaret självklart, ja, såklart men på ett positivt sätt. En person som använder egoism för att uppnå saker i livet är smart. Sen är det viktigt att på vägen dit inte "kliva på folk", utan göra saker och ta framgångar med respekt och försiktighet.

       Jag nämnde tidigare att människan i nästan alla lägen tänker på sig själv i första hand, många situationer som uppstår i vardagen är bevis på detta. Ta småsaker som att plocka ur diskmaskinen på jobbet och hemma, välja bulle på fikat, slippa att gör de "jobbigaste" sakerna, slippa undan att duka av bordet, välja den goda matlådan osv.( Sen finns undantag, typ barn-förälder kombination, det nykära paret och den djupa, äkta kärleken. Det sista har jag inte erfarit själv men i min starka tro om just den där obestridliga kärleken så tror jag att man som människa förändras.) De vardagliga sysslorna som jag pratar om är saker som ofta inte blir något problem, de flesta människorna gör det trots att innerst inne finns den där egoistiska tanken som sitter likt som en djävul på axeln och säger "låt någon annan göra det där, det behöver inte du, smyg därifrån och slipp, någon kommer att ta hand om det ändå". Vissa suckar och gör jobbet, dessa kan hantera sin egoism, andra kan inte det och visar den öppet istället. Genom att alltid ta det bästa till sig och genom att aldrig hjälpa till. Dessa människorna framstår som egoister och blir sällan uppskattade av sin omgivning.

       Egoism handlar till viss del, enligt mig, om att skydda sig själv. Kanske sårar man ibland andra för att slippa bli sårad själv, kanske utnyttjar man någon utan att egentligen göra det medvetet. Egoism är inte bara att ta den största godispåsen eller bullen med mest socker på. Det förekommer hela tiden. På jobbet, hemma, bland vänner, ja, överallt. Det vikiga är att använda egoismen på rätt sätt, som jag nämnde tidigare. Alla människor är försedda med den men långt ifrån alla kan hantera den. Den kan ta dig långt samtidigt som den kan stjälpa dig. Tänk på dig själv i första hand, för det gör dem omkring dig också, det kommer även att få dem närstående att må bra. För genom att sätta dig själv i första hand sätter man dem man håller varmast om hjärtat i första hand också. Respekt gentemot sig själv och dem i sin omgivning, den inställningen kommer man långt med.

Tänk lite på det här: Det finns en klassisk mening som jag tror har använts av väldigt många men som kanske inte riktigt stämmer, eller snarare betyder det som personen i fråga egentligen menar. "Det sista jag vill är att såra dig", jag tror inte på det, för det sista människan vill är att såra sig själv.

Mina kära vänner och övriga också för den delen, som ni märker så har jag för andra gången under min tid med blogg försökt att vara seriös. Kan ni bjuda på det den här gången, utan att håna? Då syftar jag framförallt på, Malin, Lina och Frisken! ;-)  

Jag brukar beskriva tisdagar som heliga, med tanke på att vi är träningslediga. Om jag då berättar för er att hela denna vecka är helig, då förstår ni vad jag menar? Jag vet faktiskt inte om det någonsin tidigare har hänt, en hel vecka träningsledigt, i december, helt utan förvarning! Oavsett om det har hänt tidigare eller inte så ska jag passa på att njuta till fullo av ledigheten. Givetvis har vi fått direktiv om några löp pass i veckan men det är allt.

Helgen visade sig bli en väldigt bra helg, den hade egentligen bara ett missöde. Förlusten mot Rönnby på söndag kvällen, 2-3 efter sudden. Ett poäng blev det, vilket betyder två för lite. Jag själv var tillbaka på back positionen efter att Lisa stukat foten under nerjoggen dagen innan. Det kändes bra matchen igenom, gjorde mina två första coast to coast, i min elitserie karriär, någonsin. Snygga men som tyvärr inte ledde till mål. Förövrigt så var det utan konkurrens årets roligaste match hittills, det kommer fler.

     Matchen mot Karlstad på lördagen var inte mycket att hurra för, vi spelade riktigt bra i och för sig men en vinst med 13-1 är inte så rolig. Jag röstar för fler jämna matcher! Annars var lördagen en bra dag, mamma bakade lussebullar, jag fick besök av Linda, vi åt god mat, vi åkte och träffade en Martina, en Sanna och en M. J i full fart, även Emelie (mästerfotografen, förklaring krävs, vilka kort!) men den lugna Emelie. Hon hade seriefinal dagen efter, tog sitt ansvar och det gav resultat, vinst. Efter vårt besök hos 7th åkte vi tillbaka till Pershagen, träffade där på en Lars i hans bästa humör innan vi åkte hem för att lägga oss i sängen och titta O.C. Viktig match på söndagen så det blev inte så sent, behövde alla krafter jag kunde få inför den drabbningen, vilket uppenbarligen inte hjälpte. Men jag är inte bitter, varför vinna nu? Det är om ett par månader vi ska vara bäst.

Idol, vad ska man säga, tjejfinal och det är helt rätt, det fanns inga tvivel över vilka som var bäst. Amandas version av Leonard Cohens - Halleluljha var det bästa jag någonsin sätt i Idol, helt magiskt. Marie Picasso var inte mycket sämre när hon sjöng I have nothing i samma klass som Whitney Houston. Andreas var dålig, har alltid varit det och är i mina ögon inte ens i närheten av att vara värd en tredje plats i denna tävling, I really don´t like! Ser fram emot en spännande final på fredag, hoppas vi hunnit upp till Falun då, vädret blir nog avgörande. Helga, jag, Bella och Fia, shit, vilken bil. Måste nog ta en diskussion med Helga, vi måste faktiskt vara i tillstånd att se och diskutera de tävlandes framträdande i finalen. Det kommer att bli bra, hela fredagen, hela lördagen och hela söndagen.

Det är måndag och jag längtar till helg men först ska jag njuta av den "heliga" veckan.