Johanna

Så var det dags igen, att återuppta mitt bloggande, sätta fart på skrivandet, stoppa timeouten, för att ni ska få lite uppdatering om vad jag egentligen håller på med och funderar över.

"Ibland känns det som jag har kommit över det men ibland känns det som om jag aldrig kommer att göra det." Så har mitt svar ofta låtit. Jag har inte skrivit något sedan den 17:e april, två dagar innan den svidande SM-final förlusten. Ämnet är fortfarande känsligt så det är därför inget jag kommer att lägga någon energi på att skriva om. Kan dock konstatera två saker, vi vann festen, och övertygade dessutom och Balrog kommer inte att stå som förlorare igen. Träningen är igång och det är värre än någonsin, branta backar och många mil ska vi ta oss igenom innan vi som lag kan nå vårat mål.

Den nedförsbacken jag pratade om, för nu nästan exakt två månader, är brantare än någonsin. Veckorna efter SM-finalen har bara försvunnit, roadtrip till Göteborg, en långhelg i Falun, en del festande och ovärderliga kvällar med tjejerna. Inte nog med det, sommaren har kommit, värmen och solen har varit på besök nästan varje dag, poolen är uppvärmd, fotbolls EM är igång och semestern ligger bara några veckor bort. Allt känns så underbart lätt. Allt detta är toppat med ett besök, nästa lördag dyker nämligen Lina upp. Hon är i Sverige på en snabb visit med familjen. Det kommer att bli te kvällar, ICA Maxi besök och framtids diskussioner i mängder.

Livet leker.