Johanna

Ungefär så känns det. Jag är här, i San Francisco, i Linas poolhus, i hennes och Sussies liv. Det är overkligt. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag frågar mig själv, vad gör jag här egentligen? Det känns som jag aldrig kommer inse att jag gjorde den här resan möjlig. En resa som jag hade dödat mig själv för om jag inte hade gjort.

Resan hit gick nästan felfritt, missade mitt plan i Philadelphia eftersom planet ifrån Arlanda var försenat 1h. Paniken som intog hela mig när jag insåg att jag faktiskt inte hinner med mitt plan till San Francisco tycker jag var befogad men jag lugnade ner mig och det löste sig relativt smärtfritt. Väl framme, 2h senare än beräknat, möttes jag av två tjejer med en skylt som inte ens är värd att beskrivas med ord, den måste man se.

Lördagen blev en hel dag i en båt med några killkompisar till Lina, Sanna och Camilla. Vi åkte verkligen wakeboard och jag kom verkligen upp på första försöket. Det var helt galet, så sjukt kul! Kvällen sen fortsatte i samma tempo. Sanna tvingade med oss övriga på en utekväll, vilket vi inte ångrade. Varken jag, Camilla eller Lina var egentligen sugna på utgång, vi var rejält trötta efter dagen men Susanne gav inte upp och det tackar vi henne för idag. Vi slutade upp på en efterfest där vi spelade Jenga och drack öl.
      Idag har vi varit inne i stan och jag förstår inte att jag är här. Vilken sjukt fin stad! Det är som på film, backarna, spårvagnarna, ja, precis allt fick mig och bli helt lycklig och frustrerad. Hur i helvete ska jag visa för er hemma hur det var?! Foton räcker inte i det här sammanhanget, nu förstår jag Linas frustration och nu förstår jag att hon har lite mer ro i själen nu när jag är här och hon får visa mig hennes liv, hennes stad. Veckan har börjat bättre än vad jag någonsin hoppats på och jag tror inte att det kommer bli sämre.

Intrycken och känslorna går inte att förklara men tro mig. Jag är överlycklig som får vara här.