Johanna

Första matchen avklarad, vinst med 6-2 mot Iksu. Kanske hur skönt som helst. Vi spelade ut dom totalt i 2 perioder, i sista gick vi ner oss lite men segern var aldrig hotad. För egen del gick det väl ungefär som väntat, hade hunnit med att assistera Limpan till det efterlängtade målet i PP som vi båda så länge velat lyckas med, fram till mitten av andra perioden. Då inträffade något som jag aldrig tidigare varit med om och något som jag hoppas att jag aldrig mer behöver uppleva igen. Gick in på plan som vanligt, ställde upp, hade koll på min back då vi hade frislag emot oss i defensivt hörn men så plötsligt kände jag hur min andning blev allt tyngre, kände något konstigt över bröstet och jag la då handen mot hjärtat och fick känna hur det pumpade som aldrig förr. Pulsen måste påriktigt legat på 500 slag i minuten. Jag blev livrädd och bytte precis när frislaget skulle slås, kanske inte mitt bästa byte i karriären men acceptabelt med tanke på omständigheterna. Blev inget mer spel för mig, fick mig en rejäl tankeställare också, helt plötsligt kändes det som man värderat så högt inte lika viktigt. Om jag kommer spela mer den här veckan visar sig, förhoppningsvis var det bara min kropp som sa ifrån att fysiskt ansträngning inte är optimalt om man är lite sjuk. Vila idag, bli frisk och kanske spela på fredag mot finskorna. Och mamma, jag lovar att jag ska vara försiktig, vid minsta känning kliver jag av. Jag lovar. 
      Det är konstigt hur man i ena stunden känner att man inte vill något hellre än att spela, låtsas som inget har hänt och bara köra, sen hur man i andra stunder inte vill in på planen alls. Utan istället bara göra sånt som verkligen är värt att göra. Vad nu det är, innebandy är ju nästan det roligaste jag vet. Vad skulle jag göra om jag inte fick!? Inte okej! Det känns som jag överreagerar ibland men med tanke på att jag har upplevt 2 dödsfall av just den orsaken är det kanske befogat. i mitt fall är det säkert ingen fara, har ju varit lite krasslig på sistonde, men just att tänka "det händer inte mig" är ju livsfarligt. Känns bra att jag och mamma kollade mitt hjärta för ungefär 4 år sedan, även om det inte var arbets EKG, så är det iallafall kollat.

Nog tjatat om det. Ligger på rummet nu, chillar och lyssnar på musik (tydligen spelas Thinking of you och element ganska ofta). Vi ska snart åka till hallen för att möta Rubene(?) från Lettland. Kan inte tänka mig att det ska vara något större problem att gå ifrån hallen med 3 poäng och därmed ett bra utgångsläge för att vinna gruppen inför morgondagens sista gruppspelsmatch mot finskorna. Idag hoppas jag även att få lite tid till OTH, Helga måste plugga men ska kanske hjälpa henne så vi kan lägga vår dö-tid på lite vettigare saker. Känn ingen press vännen.


Kan ju passa på att hälsa Camilla och Lina välkomna hem. Som idag vid 12 landar på Arlanda.

Det är tisdag kväll och jag ligger på hotel rummet och njuter. För det gör jag verkligen. Även om man inte kan tro det om man såg hur rummet såg ut men det hör förtillfället inte till historien. Jag är här nu, i Schweiz, för att vinna. Vinna ett EC-guld tillsammans med mina lagkamrater i Balrog. Jag ser med spänning fram emot det här äventyret, täta och direkt avgörande matcher är det roligaste som finns, framförallt när man vinner och det känns verkligen som vi har chans att göra det. Imorgon inleder vi turnering mot Iksu, ett lag som jag har stor respekt för, ett lag jag hatar att förlora över lika mycket som jag älskar att vinna över, ett lag som tyvärr gått segrande ur de tre viktigaste matcherna i mitt liv, ett lag som snuvat mig på två finalplatser och ett SM-guld men nu är det slut på det. Den här veckan ska Iksu bli ett lag som förlorar den där matchen med stort m, som gråtandes får se motståndar laget jubla över vinsten, den här veckan kommer inte Iksu att vinna. För det kommer vi, jag känner det!

Klockan är 22, mitt batterie håller på att ta slut, min adapter fungerar, ibland men är just nu utlånad till coachen, Helga sitter bredvid mig i sängen, Anso är inne hos grannen och jag själv känner mig rätt trött men sjukt förväntansfull inför morgondagen och hela veckan för den delen. Matcher, träningar och mellan det blir det One Tree Hill tillsammans med Helga, om vi hittar en adapter vill säga. Smutt med internet på hotellet iaf!

Imorgon inleds en sak till, Linas och Camillas hemresa ifrån deras år i USA. Kan inte annat än säga att jag har längtat, väldigt länge. Lina, du ska komma hem, vi ska vara hemma samtidigt, jag är inte i Falun och du är inte i San Francisco,  för första gången på 3år! Dålig timing att jag är här, i Schweiz, när ni kommer men för ovanlighetens skull så har vi ju hela hösten på oss. Hösten kommer bli bra, jag hade tänkt inleda den med att vinna ett guld.

/ Johanna

Fredag för en vecka sedan innebar helg med två borta matcher. Först var det Engelholm som stod på schemat och därefter Pixbo. Bussen lämnade Scandic i Södertälje runt 17.00 för att ta oss ner till nästa Scandic, i Borås, som för övrigt är ett av de bästa. Enligt mig. I bussen var det full fart, första timmen i alla fall, sen blev det en aning lugnare. Folk lyssnade på musik, satt vid datorn och tittade på film. För min del blev det datorn som fick fördriva tiden, det är så smutt med Internet på bussen! Det gör verkligen resorna sååå mycket kortare. Dessutom hade ju jag och Helga laddat i månader för att äntligen få lägga oss i bussen och mala One Tree Hill och så blev det, vi båda längtar något fruktansvärt till nästa tillfälle då OTH åker på. Kan bli på Arlanda på tisdag, då resan bär av till Schweiz och Europacupen men för att komma tillbaka till helgen. På lördag var det tidig frukost och avgång från Borås 10.00 för att ta oss till Ängelholm och seriepremiär. Halvvägs insåg vi att vi skulle bli tok sena, vilket jag redan hade förutspått kvällen innan när jag fick höra när vi skulle åka men jag antog att bussbolaget hade koll, tydligen inte! Matchstart 14.00, 12.20 sitter Balrogs damlag och äter lunch, inte jättebra kanske. En dag som denna spelade det som tur var ingen roll, vi körde över Engelholm med 3-12. Ganska väntat om du frågar mig, men en premiär är alltid en premiär. Bussen tillbaka till hotellet gick smärtfritt, tror jag och Helga hann med nästan 3 hela avsnitt av OTH, som för er som inte fattat är en förkortning av One Tree Hill.

      Lördagskväll var chill, vi var några som basta och bada bubbelbad. Annars var det sängen som gällde eftersom morgondagen väntade en hård drabbning mot en tippad seriesegrare men oj så fel vi hade. Vi fullkomligt körde över ett blekt Pixbo, i Göteborg, i Lisebergshallen skrevs siffrorna till hela 2-8. Jag måste erkänna att jag tvivlade lite på vår kapacitet efter att de senaste veckorna upplevt många riktigt dåliga träningar men väl vid matchstart behövde jag inte tvivla längre, 0-3 efter redan 7 minuter och matchen var nästan avgjord redan då. Helgens spel ger mig förhoppningar om det stundande äventyret i Schweiz. Pixbo däremot har jag aldrig sett så dåliga, inte många ljusglimtar där inte men framförallt inget som helst självförtroende. Tur för Pixbo att säsongen är lång. Dom behöver inte vara bäst förrän i Mars-april, vi däremot, ska vara bäst både nu och då! Sen vad som händer däremellan är ointressant. Jag spelar för att vinna guld och det kan jag göra om drygt en vecka och i April.  

2 saker som har varit omöjliga att undgå helgen:

* Det är tydligen inne med dator, har aldrig sett så många datorer och sladdar på en buss tidigare.

* "Rosies tjej-låda". I den finns allt en tjej någonsin kan behövas ha, tamponger, sytråd, snoddar, spännen, näsdukar, ja, precis allt. Hur bra som helst! Rosie är förresten vår nya materialare. En riktig stjärna.

Måste bara berätta att vår stab har gått ifrån "halvtaskig", till helt underbar. In har:

- Hanna-Snygg

- Starre

- Rosie

kommit. Kan ju bara säga att vi verkligen behöver er!

Bara 11 dagar kvar nu!