Finns något bättre/värre än att längta?
För tillfället är brorsorna värda att inledda alla inlägg!
Att längta kan vara det absolut värsta som finns men samtidigt ska man nog vara glad att överhuvudtaget ha något att längta till. För hur kul vore ett liv där du inte har någonting att se fram emot, vänta på, spekulera i och med spänning vänta och se vad som kommer att hända?
För tillfället befinner jag mig, i just det, stadiet. Jag längtar så mycket att jag ibland inte vet vad jag ska göra. Jag längtar att se vad som ska hända, man kan spekulera och visst, det gör jag. Varje dag. Men det finns ingen, ingen, verkligen ingen som vet och det är just det som är så intressant. Känslor är något underbart, ibland hemskt men även helt oförklarligt.
Just nu sitter jag i bussen på väg ner mot Borås, match imorgon mot Engelholm och match mot Pixbo på söndag. Det kommer kanske en update på söndag, beror lite på hur resultaten blev. Skulle jag vara dålig förlorare!? Nej, aldrig.
Love your "thai"
Snacka om antiklimax.
Måndag idag och för första gången på mycket länge längtar jag efter träna. För det har äntligen blivit dags att spela innebandy, helvetet har tagit slut för den här gången. När nästa fys-period drar igång, det vill jag inte ens tänka på. Vad jag vet är:
*Seriepremiär om 2 helger
*Riktigt intressant match mot Pixbo, dagen efter premiären
*Europacupkval i Schweiz om typ 3 veckor
Känns som att det är det som är värt att veta.
Något som gjort mig extra glad på sista tiden är att jag pratat så mycket med min kära vän Malin och tro mig, samtalen har varit givande. Hon skrev något på sin blogg häromdagen som hon tipsade mig om att läsa och det fick mig att fullkomligen tappa andan. Jag tror vi ligger i precis samma läge, fast ändå inte men dina ord var precis så som jag tänker. Skillnaden är att du lyckas få det på papper och inte jag. Love you
http://jevais.blogg.se/2008/september/fragan-ar.html#comment
Tiden bara rinner iväg.
Nu sitter jag här, i Linas poolhus, och det är redan torsdag. Känns overkligt att jag bara har en dag kvar. Tiden kan som bekant inte styras eller på något sätt påverkas men oj, vad jag gärna jag skulle vilja kunna påverka den. Sakta ner lite när det behövs och skynda på lite när man vill. Snacka om makt.
Veckan som gått har varit helt underbar. Igår förmiddags var jag, Susanne och Lina inne i San Francisco, där vi levde ut turistandan i oss. Kameran i högsta hugg och alla sevärdheter skulle besökas, tycker vi lyckades väldigt bra. Korten vid pier 39, vid Golden gate bron, i det så välkända och branta backarna och med spårvagnarna inne i stan blir bilder som gör att jag kan känna lite lugn. Som gör att jag kan få visa vad jag varit med om den här korta veckan. Jag förstår verkligen att Lina har haft det bra, vilken stad! Jag är fortfarande helt uppspelt över allt jag har fått se. Fick mer smak, definitivt. Vid 2 tiden var Lina och Sanna tvungna att ta tåget, eller bart som det heter, tillbaka hem, jag stannade kvar själv i storstaden och shoppade lite. Vågade dock inte gå så långt ifrån tåget, utan mobil, nummer eller någon som helst kunskap av staden så är man ganska hjälplös. Fast jag klarade mig bra, mötte upp Lina vid Lafayettes tågstation som bestämt vi 19.30, därefter blev det tacokväll hos Susanne.
I måndags var vi på ett Tivoli som heter Six Flags, åkte karuseller, lite vassare än de där hemma måste jag tillägga, och hade det allmänt trevligt. På kvällen kom Camilla över och vi satt i bion och såg på film. Under filmens gång hade Camilla lyckats övertala mig att följa med henne ut och ta en öl, Lina och Sanna var dock inte lika sugna. (En chock att Sussie sa nej.) Lina och Susanne skjutsa in oss till Walnut Creek där vi hittade en liten bar, hur mysig som helst. Slutade med att vi liftade hem med några främlingar, riktigt rolig kväll. Älskar spontant och oplanerat, ibland borde jag lägga till.
Tisdagen blev en lugn dag vid poolen. Lina gjorde lite läxor och började jobba vid 2, jag chillade och lekte lite med barnen. På kvällen drog jag och Sanna iväg för att köpa Ipod, det gick sådär, de färgerna vi ville ha var slut så vi åkte bittra därifrån med inte mer än en Cola som inköp. På kvällen åt vi lite mat ifrån Panda, riktigt god thaimat, för att sedan titta på Heartbreak Hotel i bion.
Idag är det som sagt torsdag och jag vill verkligen inte hem, funderar på att missa planet och åka med Lina, Susanne och Camilla till Miami istället. Dom tyckte att det verkade som en bra ide. Får se hur jag gör. Och ni där hemma, apropå uppdraget, måste hon vara full?! Jag missade helt och hållet det i lördags nämligen. Update om torsdagen och fredagen kommer antagligen när jag kommit hem. Love your Thai
Vad gör jag här egentligen?
Resan hit gick nästan felfritt, missade mitt plan i Philadelphia eftersom planet ifrån Arlanda var försenat 1h. Paniken som intog hela mig när jag insåg att jag faktiskt inte hinner med mitt plan till San Francisco tycker jag var befogad men jag lugnade ner mig och det löste sig relativt smärtfritt. Väl framme, 2h senare än beräknat, möttes jag av två tjejer med en skylt som inte ens är värd att beskrivas med ord, den måste man se.
Lördagen blev en hel dag i en båt med några killkompisar till Lina, Sanna och Camilla. Vi åkte verkligen wakeboard och jag kom verkligen upp på första försöket. Det var helt galet, så sjukt kul! Kvällen sen fortsatte i samma tempo. Sanna tvingade med oss övriga på en utekväll, vilket vi inte ångrade. Varken jag, Camilla eller Lina var egentligen sugna på utgång, vi var rejält trötta efter dagen men Susanne gav inte upp och det tackar vi henne för idag. Vi slutade upp på en efterfest där vi spelade Jenga och drack öl.
Idag har vi varit inne i stan och jag förstår inte att jag är här. Vilken sjukt fin stad! Det är som på film, backarna, spårvagnarna, ja, precis allt fick mig och bli helt lycklig och frustrerad. Hur i helvete ska jag visa för er hemma hur det var?! Foton räcker inte i det här sammanhanget, nu förstår jag Linas frustration och nu förstår jag att hon har lite mer ro i själen nu när jag är här och hon får visa mig hennes liv, hennes stad. Veckan har börjat bättre än vad jag någonsin hoppats på och jag tror inte att det kommer bli sämre.
Intrycken och känslorna går inte att förklara men tro mig. Jag är överlycklig som får vara här.
