Johanna

Tankarna kring slutspelet har dragit igång på riktigt. Läste på innebandymagazinet att flera av toppklubbarna, Pixbo, Iksu och vi, bland annat, önskar bäst av 5 istället för bäst av 3 matcher i slutspelet. Jag röstar för, större chans att "det bästa laget" går vidare och mindre chans för skrällar, om jag spelade i Mora eller Falun hade jag nog velat annat. Fast är det ändå inte det mest rättvisa? Jag kan tycka att det är det och varför ska herrarna spela bäst av 5 och vi bara bästa av 3? Dags att ändra reglerna, hoppas att det kan ske redan denna säsong. Jag vill helst inte se några skrällar i årets slutspel. Fast jag måste tillägga, risken är stor, för tillfället ligger Falun, Dalen, Mora och Endre på det 4:a sista slutspelsplatserna. Jag vill inte möta något av dessa lagen i en kvartsfinal. Jag är helt enkelt orolig över att dessa lag kan vinna över oss.

Vi har ju inte direkt varit bortskämda med jämna kvartsfinal matcher de senaste åren, siffrorna har i många matcher varit tvåsiffriga. Vilket givetvis inte är bra för sportens status men nu när serien är jämnare än någonsin, lag tar ju poäng av varandra hursomhelst, så vill jag inte ha det så. Jag har alltid önskat att elitserien varit jämnare, så länge jag spelat där åtminstone. Jag vill ju ha en jämn serie nästan hela säsongen, missförstå mig inte, det jämna matcherna är det roligaste matcherna som finns att vinna men nu när vi närmar oss slutspel vill jag helt plötsligt inte ha jämna matcher. Det är så fegt att jag nästintill inte vill skriva det men när man vill något så gärna så vill man väl ha det så lätt man kan. I alla fall innan man vunnit, eller fått det. Samtidigt måste det ju kännas så mycket bättre och större att vinna något man verkligen fått kämpa för, det lag som vinner SM- guld i år får nog känna något stort, riktigt stort. För så jämn som serien är i år har den aldrig varit, i alla fall inte så länge som jag har spelat och krigat om SM-guldet.

          *Serien är jämnare är någonsin

          *Det skulle bli minst en skräll i slutspelet om vi spelar bäst av 3 matcher
          *Det skulle inte vara lika säkert med skrällar om vi spelar bäst av 5 matcher
          *Jag ÄR glad över att serien är jämn

          *Trots att den är jämnare så är nivån mellan toppen och botten stor, kasta ut 4 lag, minst 2 i alla fall

          *Att tippa vinnare eller semifinallag denna säsong är nästan omöjligt
          *Jag hoppas att det blir en värdig segrare i globen och jag hoppas att det är vi

Innan jag inleder så måste jag bara säga att Carolina Gynning hon verkligen kan konsten att vara rolig.

En kort comeback, för att sedan dra mig tillbaka ett tag igen. Det är vad detta är, inget mer. Tro inte att uppdateringen kommer att komma med samma frekvens som tidigare, det finns helt enkelt ingen tid för det. Mina kära vänner, jag önskar att jag kunna tillfredställa ert blogg-behov men jag tror tyvärr inte att jag fixar det. Som sagt, det var ett tag sedan en uppdatering dök upp men ni ska veta att jag blir glad när jag ser att inläggen faktiskt är saknade. Att det är folk som läser och gillar det som skrivs, det är som ett kvitto på ett gott betyg för min del. Ert tjat om nya inlägg värmer verkligen.

Veckan som passerat har varit händelserik, det nya jobbet tar på krafterna. Skillnaden är stor jämfört med kontor uppgifterna. Tempot har höjts och dötiden på kontoret existerar inte längre. Det känns helt klart som en befordran i trivsel. Jag får träffa människor, göra tidsplaner som sedan ska följas upp och jag får lära mig processen i ett bygge. Det finns så oändligt mycket att lära, det är bara att kämpa på, fika lite, hålla koll på att gubbarna har material och att de följer tidsplanen. Pengarna bara rullar in. Nog om jobbet, ni har nu iallafall fått en kort redogörelse om vad jag gör på dagarna istället för att blogga.

Annars är det mesta sig likt, träning och 7th är det som tar upp den tid som är över och det är ju inte helt fel. Vill passa på att gratta Susanne som fixade körkort i veckan, jag vet inte om jag är redo att sätta mig i passagerarsätet ännu då denna kvinna kör, har liksom aldrig sett Sussie som en människa som kör en bil. Hon får väl bevisa mig motsatsen. Idag, lördag, stod mitt alarm på 05.00. Förklaringen till denna brutala tid är att gårdagen spenderades på Gotland och båten denna morgon gick 07.05. Matchen igår är en historia som jag annars glömmer med glädje, torsk med 5-3 mot ett lag vi spöa med 11-1 i höstas. Tjusningen med idrott har jag hört att det kallas. Annars har vi klarat av segrar mot både Täby och Falun förra helgen. Falun är och kommer ALLTID att vara speciellt för mig. Det är laget i mitt hjärta och det tror jag inte Balrog kan ändra på. Egentligen betyder det inget på planen, för vinna det vill jag alltid göra, oavsett om jag spelar i Ungern eller i Team Bojsen (finns antagligen inget lag som heter så men ni fattar poängen). Imorgon står Mora för motståndet, vinst är det enda som räknas. (Risken finns för att innebandy inläggen kommer att dugga tätare och tätare ju närmre slutspel vi kommer, bara så ni är medvetna om detta).

Vill även passa på att berätta lite om min stora last, det är inte choklad eller glass jag pratar om, det är listorna och kontroll behovet. Nuförtiden har jag ett helt block och första sidan med uppställningar om sparande och tidsaxlar för framtiden är sjukliga men för mig ovärderliga. Jag vet att jag är tjatig men ni förstår inte hur sjukt det verkligen är. Skönt ändå att jag kan ha lite distans till det och faktiskt skratta lite åt det. Malin du är nog den enda som förstår mig.

Idag hoppas jag på en kväll med 7th, kanske dags att gå och se Arn och äta lite thai, eller vad säger ni? Dessutom måste jag få lite uppdatering av allas äventyr de senaste dagarna, jag vet att det alltid dyker upp något nytt som fångar mitt intresse. Gotland hälsar till er alla och ser fram emot att fira en ny, bra och händelserik vecka 30 tillsammans med oss. Fick en sommarlängtan idag som kändes ända in i varenda liten kroppsdel, sommaren som kommer är det upp till oss att göra till en ny "bästa sommar"!

Lina och Emelie framförallt: Jag vet att era dagliga rutiner inte riktigt går ihop sig nu när ni inte får njuta på samma sätt av mina dagliga uppdateringar. Håll ut, jag ska, för eran skull verkligen försöka att vara mer närvarande.

Har inte så mycket mer att tillägga mer än att säga till er att jag kommer tillbaka, kanske inte imorgon eller i övermorgon men jag kommer tillbaka.

Ja, det är så alla säger. "Jaha, är det dags att komma ut i verkligheten nu?", "välkommen ut i verkligheten" etc. etc. Det låter så hårt och kallt. Kan det verkligen vara så farligt? Jag tror inte det, jag tror snarare att det kommer passa mig som handen i handsken. Jag får styra och ställa lite, hålla koll på att allt går som det ska och framförallt lära mig en massa. Imorgon inledds det med ett möte 07.30 och sen kommer det att fortsätta fram till sommaren. Kanske kommer jag då att veta vad en gipsskiva är, hur en Eurowand vägg ser ut och hur många timmar det tar att riva 20 m2 linoleum matta.

Det är lätt att luften går ur en när det man lägger ner så mycket tid och energi på gör en så besviken. Jag har missat en träning den här säsongen och jag vill inte missa fler. Den främsta och den viktigaste anledningen till att jag är där är för att jag tycker att det är så roligt med innebandy, jag har så mycket att ge. Dessvärre sipprar den positiva energin ur mig likt luften ur en trasig ballong varje gång jag inser att vi även idag bara är 14 spelare på träningen. Tillslut orkar man inte ha hoppet och tron uppe. Jag är inte den som alltid peppar alla och ger intrycket av seriositet på varje träning. Jag däremot bjuder på mig själv, hoppas på att det lättar upp stämningen och gör 99 gånger av 100 mitt bästa. Alla har sin roll i laget och alla roller är viktiga. Jag tycker inte alltid att innebandy är jättekul men jag gör det nästan jämt. Det är sällan jag blir arg men ibland blir jag det. Det är sällsynt att se en Johanna Dahlin så upprörd som hon var igår. Fördelen med mig är att jag skakar av mig det ganska snabbt, jag måste bara få avreagera mig ibland. Idag är allt frid och fröjd och jag hoppas på mycket två mål med en full trupp. Frågan är bara hur länge hoppet och tron kan hållas uppe och hur mycket positiv energi jag har råd att förlora? Ännu är det inte för sent, jag tycker helt enkelt att sporten är för rolig för att lägga mig och dö nu.

"Vems hårfärg diskuterade vi när jag sa fel? Information till bloggen. Viktigt! Love" Hahahahaha! Har inte ens en värdig kommentar till det meddelandet:) klockrent möjligtvis....

Ok, då tar vi det här från början:
Dalle har precis berättat att hennes kära lillasyster varit ledsen vid middagen samma kväll pga ett oväntat slut med pojkvännen. När hon sedan ska förklara för sina vänninor vem denna fd pojkvän är kommer hon på idén att beskriva hans hårfärg. Då denna varken är blond eller brun väljer hon av någon outgrundlig anledning att använda ordet cendré i sin beskrivning (som vi sedan fick förklarat för oss var en standard beskriving av hennes egen hårfärg på "mina vänner"-boktiden:)) Hursomhelst var minnet inte på topp utan meningen blev ist:
"Han har lite cerise färgat hår!":D I ett gäng lite halvtrötta, oftast flummiga tjejer resulterade detta i mycket skratt och ännu mer hån av vår vän Johanna Dahlin! Självklart med kärlek:)

(gjorde mig påmind om en mängd andra inträffade händelser)

Jag hade helt glömt bort, eller kanske omedvetet försökt raderat det ur mitt minne men så blev jag erinrad (Lina är det rätt läge att använda ordet?). Jag gjorde en klassisk "Johanna grej". Fattar inte hur jag alltid lyckas, ni som känner mig vet vad jag menar, och det som är mest skrämmande, vet ni vad det är? Det är att när jag berättar dessa incidenter för mamma säger hon, "du gör precis som mig och mormor". Nej nej nej, jag håller väl inte på att bli som min mamma och min mormor redan?! Missförstå mig inte, jag älskar dem båda väldigt mycket men det finns ett par egenskaper jag inte önskar att ärva. Mamma är ibland en kopia av mormor och jag är ibland en kopia av mamma. Om jag förstår mamma rätt så är hon också lite orolig över hennes utveckling, hon vill kanske inte men inser att hon blir mer och mer som mormor. Jag fruktar detsamma, ju äldre jag blir, ju mer lik blir jag dem båda. Nu undrar ni självklart vad det är för egenskaper jag är så orolig över och vad det var jag gjorde i lördags. Det kommer att bli en utmaning för mig att berätta om detta så att ni läsare förstår, eller åtminstone får en liten känsla för händelsen. Känner dock att det kan bli ett "alltså-det-var-roligt-om-man-var-där-antiklimax" av situationen men jag ska göra ett försök.

När: Lördag mellan 21.00-22.00

Var: Hos Sanna

Närvarande: Emelie, Malin, Emma, Sanna och jag

Delaktiga i konversationen: Emelie, Malin och jag

Jag, Malin och Emelie satt och diskuterade någons hårfärg. När jag plötsligt kommer och tänka på "mina vänner böckerna", som man hade när man var liten. Jag har en fruktansvärt tråkig hårfärg, riktig råttfärg och på frågan "Hårfärg" så hade jag alltid problem, tills någon lärde mig cendré. Jag tyckte det var jättehäftigt och jag gillade alltid att skriva ner det i svaret. Under tiden jag sitter och funderar över detta och småler lite för mig själv så fortsätter konversationen. Helt plötsligt säger jag högt: "Nej, hans hår är typ cerise". Skitnöjd över att ens kommit på att säga cendré överraskades jag över de förvånande blickarna och gapskratten som följde. Malin och Emelie kunde inte sluta skratta. När jag insåg att jag sagt cerise och inte cendré så förstod jag. Jag bjuder väl på den tjejer!      

Fler exempel på egenskaper som jag uppenbarligen har ärvt av min mormor och min mamma:

1. En av mina specialiteter är att jag byter ut bokstäver i ett ord med bokstäverna i ett annat ord i samma mening eller med bokstäver ur samma ord. Helga vet precis vad jag menar, även dem som fick uppleva den klassiska kommentaren i Idre vet jag menar. Exempel: "Vi ska ju åka vovsagn (sovvagn)" och klassikern "makvrat (matvrak)".
2. Att byta plats på hela ord i meningar och ändra på ändelsen är jag mästare på: Exempel: I Göteborg i somras "Är låsten bil?" och "ska vi hall till gåen?"
3. Säga fel saker vid fel tillfälle, tecken på osmidighet. Exempel överflödiga. Sofie, som jag umgicks nästan dygnet runt med i Falun fick uppleva denna egenskap ett antal gånger. Vill minnas att hon vid något tillfälle argt sa till mig med lite uppgiven röst "jag orkar inte med dig ibland".
4. Tänker alldeles för ofta högt och tänker alldeles för sällan på vad jag säger högt. Har lite med punkt 5 att göra. Några vet vad jag menar när jag säger "det är vi, 5 tjejerna och Madde", detta exempel skulle ha kunnat platsa under punkt 3.
5. Kommer på saker som inte alls har med situationen i sig att göra, lite disträ (tänker ofta på annat) skulle jag vilja säga. Hemskt roligt för närvarande när man plötsligt ifrån ingenstans tänker högt Jag har ännu inte kommit i närheten av mormor, tack för det! Den här egenskapen hos mormor gör att jag betydligt oftare skrattar åt än med henne.

Allt det, eller snarare egenskaperna, som jag nu har försökt att förklara är sådant som händer alla här i livet. Det som skiljer min mormor, min mamma och till viss del mig åt är att det händer oss betydligt oftare.

Det var svårare än vad jag trodde att skriva. Det är knappt så jag tycker att det är roligt men jag lovar, det är roligt om man har fått uppleva det. Mina nära och kära vet precis hur jag är och att dessa egenskaper är något som jag besitter tvivlar nog ingen på.

Det är så det är. På fredag väntar nya uppgifter och utmaningar på Peab (mitt jobb), bloggandet kommer att få ta en stor del av smällen. Jag kommer inte hinna att skriva så ofta men jag ska försöka att hinna med så mycket som möjligt. Det är sant. Jag ska ut på nya äventyr, ingen mer dötid på kontoret, utan ut som arbetsledare, ut i verkligheten bland gubbar och lärlingar. Hur i helvete ska jag klara av det(!?), jag som aldrig ens sett en gips skiva, inte vet vad foder till en dörr är eller kan fler än tre verktyg, hammare, såg och skruvmejsel. Kan bli kul, kanske(frågan ställs i ett tonfall av osäkerhet och uppenbart tvivlande)?

Igår på träningen, spelade vi "2-mot-2-med-stora-mål", gamla mot unga. Dessa matcher är otroligt viktiga, det är en sådan oerhörd prestige och jag tror att det är svårt för utomstående att förstå. Det är komplicerat att ge en förklaring till varför matcherna betyder så mycket, i Falun dök samma känsla upp under de berömda internmatcherna. Ni som var en del av dessa vet då exakt vad jag menar, det är nästintill ett hat man känner mot sina, för stunden, motståndare. Det är dock mycket viktigt att man kan släppa det efter, kan bli tråkig stämning i truppen annars. Hur som helst, igår segrade vi unga. Det var en förkrossande seger 13-7 om jag inte minns helt fel. Största segern någonsin skulle jag tro. Fråga Hanna vad som egentligen hände med hennes klubba. Kärlek Hanna, du måste ge den kärlek.

Lina: Ditt "Jag saknar dig" betydde så mycket. Jag glömmer ibland hur mycket jag saknar dig men jag påminns ännu oftare.

Lördag kvällen med 7th i Sussies soffa var lika trevlig som vanligt. Synd bara att JVM laget inte fick vinna. Tro mig att vi i soffan blev insatta efter 2-1 målet, kan ju erkänna att engagemanget innan dess inte hade varit jättebra men satan vad vi skrek när svenskarna lyckades trycka in 2-2 också.

Framtidsplanerna och drömmarna om vad som ska ske i livet är många. Lördagskvällens diskussioner väckte en hel del. Frisken, det kommer att ordna upp sig för oss med ska du se.

Fick inspiration, skrev min framtidplan och hur den ska budgeteras idag. Malin, du kommer att dö om du får se den. Mycket snyggt och utförligt, trots min gräsliga handstil. Måste bara tillägga, blir nästan rädd för mig själv, en blick ner på papperet och jag känner ett tillfredställande lugn. Varför gör jag det? Det är ju sjukt.

Sanningen om mina nya uppgifter på jobbet är, jag ska vara arbetsledare men inte själv, aldrig själv, jag tror att det kommer bli roligt, jag kommer att träffa mycket folk, vilket passar mig bra, det kommer att vara full fart, arbetstiderna passar mig bättre, 25 minuters gångväg till jobbet (vilket är perfekt, för inte är väl jag ensam om nyårslöfte?), lärorikt och, viktigast av allt, imorgon kommer jag att få beställa arbetskläder, kommer att bli grymt. På fredag börjar det.

Min äldsta lillebror fyller 3år idag, grattis!
                                                                                                  

Det finns så mycket som man bara måste ha här i livet och då syftar jag inte på de konkreta "måstena" som mat och vatten utan på sådant som verkligen gör livet värt att leva. Familj och vänner är två bra exempel men det finns fler - innebandy är ett.

Jag vet att jag har sagt att jag inte ska skriva om innebandy men nu måste jag och frekvensen kommer med största sannolikhet att trappas upp ju närmre slutspel vi kommer. Det är ju nu, efter jul, som det verkligen börjar bli roligt, januari och februari har en tendens till att bara springa iväg och helt plötsligt är det mars och slutspel står för dörren. Innan vi i Balrog och det övriga sju lagen som når slutspel kommer dit så måste vi traggla oss igenom en ganska beige serie med många tråkiga och alldeles för ojämna matcher. Det finns dock ett par undantag, toppmatcherna mot Pixbo, Rönnby, Iksu och Falun (även om Falun, rent tabellmässigt inte är med och krigar om topp fyra placeringarna så är det för mig personligen en av höjdpunkterna det här året). Det är speciellt att möta dessa lag, jag kan längta till matcherna flera veckor i förväg och känslan när man väl är där är helt underbar. Det är en blandning av en mängd känslor, förväntan, glädje, lycka, lite hat och en speciell inställning som bara går att plocka fram inför dessa toppmatcher. Av alla känslor så finns det dock ingen som slår bättre än nervositeten, känslan som bara dyker upp ifrån ingenstans, som är svår men möjlig att hantera men omöjlig att få bort, som borrar sig in i mage och som gör alla leder i kroppen svaga och som verkligen bevisar att det inte är någon vanlig match, utan att den är speciell. Då njuter jag av innebandy som mest! I helgen hade vi en sådan match.

Kanske låter tragiskt att säga att jag inte skulle klara mig utan innebandy? Det kan jag hålla med om och givetvis skulle jag klara mig men mitt liv hade inte varit i närheten av hur roligt det är idag. Jag hade heller inte haft möjlighet att träffa så många sköna människor som jag känner och lär känna idag. Att få spela och träna tillsammans med ett lag, uppleva med och motgångar tillsammans, jobba mot ett gemensamt mål och ge allt för det, det är något speciellt. Jag älskar att vinna och jag avskyr att förlora.

Innebandyn är en så stor del av mitt liv och dumt vore det väl om jag inte älskade sporten?

Matchen mot Pixbo i fredags vann vi, med 4-5 och vilken match det var och vilka känslor den framkallade. Nervositeten riktigt bubblade i kroppen på mig. Ser fram emot helgen, Täby på lördag och Falun hemma i Täljehallen på söndag.

Den 3:e mars fyller jag år och folk frågar mig vad jag önskar mig. Det var ju precis jul och jag tvingade då mig själv till att önska mig något. Nu ska jag göra det igen.

Kan någon ge mig ett vettigt förslag på något jag kan önska mig nu när jag fyller 20?

Tiden går snabbt, betydligt snabbare än vad den gjorde när man var 5. Det känns så åtminstone. Då var ett år en oändlighet, något främmande, något som var helt omöjligt att ens föreställa sig. Vad är det nu? Ingenting, det går så skrämmande fort. Undra om åren går snabbare ju äldre man blir? Då menar jag inte rent tekniskt, för det fattar jag att så är givetvis inte fallet, utan känslomässigt. Tänk om utvecklingen fortsätter på samma sätt som den har gjort under hela min livstid, kortare och kortare år ju äldre jag blir. Ett år känns inte ens hälften så långt jämförelsevis med vad det gjorde för 15 år sedan. Undra hur det blir när jag är 50?

Det komiska med det hela är att, när jag var 5 ville jag inget hellre än att året skulle gå snabbare, jag ville ha födelsedag, julafton, vinter och sommar tidigare. Nu däremot vill jag inget hellre än att kunna stoppa tiden, hinna med allt jag vill och hinna njuta av just det som jag har här och nu. Tiden är mäktigare än någonting annat här på jorden, den är kanske det mest rättvisa och demokratiska också (så länge vi är vid liv). Klockan tickar precis lika snabbt för alla, oavsett ålder, kön, hudfärg, pengar, makt, talang eller kunskap. Det finns ingen människa på jorden som har mer eller mindre än, 24 timmar, 1 440 minuter eller 86 400 sekunder per dygn.

Synd att jag inte kan önska mig några dagar, ett år eller åtminstone bara lite tid.

Tillbaka till vardagen men jag är inte bitter.

Julledigheten har varit precis så bra som jag hade hoppats på. Jag tänker inte berätta i detalj precis vad jag har gjort de senaste två veckorna, det skulle bli för mycket och till största del helt ointressant information. Istället kommer jag att sammanfatta händelserika dagar, de många upplevelserna och känslan såhär i efterhand, mycket kort och slagkraftigt. För tro mig, mycket hann jag uppleva dessa dagar.

21:a, ledigheten gör entré och en obeskrivlig känsla fyller kroppen, en känsla av lättnad.

23:e, julens intrång i de svenska hemmen sker nu med dunder och brak, (i alla fall i mitt hem) skinkan ska fixas, granen ska kläs och allt pynt ska upp, jag förstår inte varför inte mitt hemgjorda pynt från dagis kommer upp? Måste dock göra ett erkännande, det blev ingen gran i år. Fanny, min lilla syster var bortrest med Pappa (för er som inte vet, jag = skilsmässobarn) och mamma bröt två ben i handen den dagen. Jag och Caj kände inte för att klä granen. Vi åt knäck istället och försökte hjälpa min mamma, numera känd som "Diktatorn i köket", med det som hon i vanliga fall gör själv, köksarbetet. Det var en bra dag, jag slapp gärna klä granen hade annat att stå i, fixa julklappar till exempel. Dessutom hade vi gran hos pappa och skinkan och knäcken blev oförglömligt goda så jag kan leva med att det inte blev någon gran hemma hos mamma. Mamma däremot ville väl egentligen ha en gran men efter fallet från stolen och handskadan så hade inte "vi-borde-ha-julgran-övertalning" prioritet ett längre.

24:e, julafton och mycket släktingar. Vi var 24 personer hemma hos min stackars farmor och farfar, som för övrigt är helt underbara. Små brorsorna finns det inga ord för, Isak är för tillfället så söt och så rolig att jag går under. Hans kommentarer är helt oförutsägbara. Kalle Anka, mycket fart, högt tempo och en väldig massa paket sammanfattar julafton bra.

25:e, jag och mina riviga vänner hade väntat länge på denna dag. Förberedelserna var många och dålig, det blev kris men det ordnade upp sig som alltid. Vi träffades vid 15, åt mat, umgicks och försvann in i dimman tillsammans. Det gjorde vi verkligen, varenda en av oss.

26:e, en tur till sthlm på kvällen, träffade några i laget och några nya ansikten som man fick bekanta sig med. Vildare än väntat och läggdags betydligt senare än vad min kropp egentligen behövde, 2,5 timmars sömn räckte inte.

27 och 28:e, tillbaka på ett relativt tomt kontor och tillbaka i Botkyrkahallen, en liten försmak av vardagen. Torsdagen var skrämmande tung efter onsdagens påhitt.

31:a, nyår firades med 7th, det blev en riktigt fin middag, med en vacker efterrätt (vi kämpade i timmar och la ner mycket energi på vår nyårs middag, eller inte! Vi kom fram till att sällskapet är betydligt viktigare än maten) och 12 slaget på Maren var helt klart över förväntan. Det var många man kände, vilket alltid är roligt och det var många kyssar. Annars var det en väldigt bra dag men inte mer, nyår är överskattat så är det bara! Den sopan som stod för musiken kan omöjligt kalla sig själv för Dj, inte okej, utan riktigt risigt, ååååhhh, sopa!

Små detaljer som gjorde dessa dagar lite mer minnesvärda och roliga:

• 24:ans julklapp som droppade in typ 24.00 på julafton, jag skrattar fortfarande!
• Eftersnacket efter Malins fall, jag hade betalt med mitt liv för att få se det.
• Mitt försök till att övertala en, tydligen främmande, person att vi FAKTISKT hade gått i samma klass, jobbade på samma jobb, träffades på Peabs julbord och att han hette Jerry och inte Thomas. Det visade sig att jag hade fel, han hette Thomas inte Jerry och var dessutom Martinas systers pojkvän, bara lite pinsamt.
• Isaks ansträngning till att trösta lillebror Erik, "Lillebror, det är ingen fara, Lillebror, gråt inte jag är här nu, det är ingen fara" (Hoppas på att inom snarast få upp en ny stjärnbild på Isak, ni måste bara få ta del av denna gosse)
• Friskens berättelse om skorna bakom gardinen, som var sann.
• Mammas efterrätt, chokladpannacotta med hallonkaramell. O M G!
• Mina O.C timmar

Nu såhär i efterhand när man sitter på jobbet och går igenom vad som har hänt så inser jag att julen blev en lyckad tillställning, den spenderades med nära och kära och bjöd på vad den skulle plus ett par överraskningar. Jag kan också konstatera att vardagen inte är så dum ändå och att innebandy saknaden har varit stor. Jag vill spela match nu! Skönt att väntan inte behöver bli längre än fredag kl 20.00, seriefinal mot Pixbo i Göteborg, förhoppningsvis mycket publik och en vinst som väntar.

Nu måste jag jobba, har inte varit så effektiv idag. Måste bli klar med min kalkyl, lite finslipning och genomgång imorgon. Kvällen bjuder på häng hos Frisken, pärlan ska hämta mig från jobbet, skönt att slippa gå i pissvädret, spelarmöte med laget och träning. Hoppas på mycket två mål ikväll.