Johanna

Det är min spontana tanke. Det finns inga ord som kan beskriva min känsla för den här helgen. Den uppnådde allt jag hade hoppats på och mer därtill. Alla förväntningar inför helgen gjorde mig an aning orolig men det hade jag inte behövt vara. Allt, precis allt gjorde den här helgen till vad den blev, helt underbar. Lycka, glädje, gemenskap, minnen, vänskap, förtjusning, skratt, orden räcker inte till. Det svenska språket har inget ord som kan beskriva hur bra den här helgen verkligen var.

Nu är det måndag morgon och jag har ingen röst och är tömd på energi, kärlek och glädje. Jag gav mitt allt i helgen och det blir kännbart såhär första dagen på en ny december vecka. Tomheten och känslan av otillräcklighet tär hårt på en känslomänniska som mig. Jag måste lära mig att njuta av det förflutna istället för att gräma mig över att det aldrig kommer tillbaka.

Helgen inleddes först vid 17.30 på fredagen, då vi till sist satte oss i bilen, fyra förväntansfulla damer, på väg mot Falun och ett par, minst sagt, händelserika dagar. Regnet fullkomligen öste ner så vi var tvungna att köra försiktigt, vilket innebar att det blev mer härlig tid i bilen än väntat. Första stoppet skedde i Enköping, där jag grips av panik och tappar hoppet om en perfekt helg då jag inser att jag har glömt min plånbok. Bra gjort, verkligen!! 20 minuter senare är humöret på topp igen, man kan ju faktiskt låna pengar. Ingenting skulle få störa uppladdningarna inför den ultimata helgen. Efter några mil till, tre cider senare och mycket bra musik (jag brände en skiva som fick namnet Most played in 81:an) var stämningen verkligen på topp i Fias fina familjebil. Och vilken familj vi var sen, Helga, jag, Fia och Bella.

     Väl uppe i Falun dumpade jag och Helga av vår packning hos familjen (Kristoffersson/Hast/Lundmark), sen bar det av till Söder för Idol, ost och kex och vin. Kvällen fick en extra tändning när sms ifrån sthlm trillade in, Minne var i full gång med "sin" luftgitarr, jag fick både bild och text angående ämnet men Minne, vi sa att det bara var okej om man var ensam, det var uppenbarligen inte du. Vad är ditt försvar? Säg inte alkoholen. När vi myst färdigt hos Söder, vilket var vid 00.30, så gick vi en promenad till Harrys. Det var vi fem och fem till på stället, bra drag kan man undra? Sådär, vi höjde stämningen och tempot en aning iaf. Det slutade med att jag stod på en stol, sjöng och dansade, så ja, lite drag var det väl. Vid 02.30 så var det dags för hemgång och eftersom jag och Helga sov hos familjen, som faktiskt hade en viktig match dagen efter, tog vi av oss våra skor i trappuppgången och smög upp som möss. På morgonen efter fick vi reda på att ingen hade vaknat efter vår nattliga entré, mission completed!

Lördagen bjöd på det mesta. Den påbörjades med en fin frukost a´la familia sen tog jag och Helga det hemskt lugnt hela förmiddagen duschade och mös omkring i lägenheten. Mötte vid lunch upp resten av gänget på stan där vi inhandlade det sista inför kvällen. Vid 14.30 var det sedan dags för hejarklacken att infinna sig i innebandy templet FK-arena (ett par tårar föll när vi närmade oss Lugnet området, skolan och hallarna, det är sååå mycket känslor), match start 15.00. Jag satt stolt med nummer 9 på ryggen och vi alla hejade på friskt. Fick också träffa mina små, numera ganska stora, 92-tjejer som jag och Sofe tränade en gång i tiden. En utav dem spelade till och med, jag ser det som en tränar seger, det gör säkert Sofe också. Matchen slutade med Falun vinst 10-6, jag fick se Stoffe trolla, många fina mål och jag fick mig ett gott skratt efter min kommentar till en av spelarna på planen, "femman, du ser smal ut!", min kära Sofe har nummer 5. Det ansiktsuttrycket och det flinet när våra ögon möttes det skulle jag betala för att få återuppleva. Efter matchen var det bråttom, helgens höjdpunkt Magnussons 30 års fest väntade, face skulle fixas och kläder skulle på. Tanken var att vi skulle hem till Söder vid 18 för ett par fördrinkar, så blev det inte. Vi stannade hos familjen för lite fördrinkar där, vi hann helt enkelt inte. Sen är resten historia, vilken kväll det blev.

      Vi gled in till lokalen vid 19.15. Välkoms drink och mingel, sedan upp en våning till vackert dukade bord och god mat. Det var under middagen festen drog igång, övervåningen var uppdelad i två sidor, mat i mitten och bord på sidorna. Tävlingar, aktiviteter, något tal och mycket sång kantade middagen som hade lite student-lunch-känsla över sig. Tyckte nog att vårt bord höll riktigt hög klass, Sara Andersson, jag, Helga, Sofe, Bella, Magnusson, Fia och några okända. Bordet blev någon timma senare inte bara "bästa bordet" utan även "lägsta bordet", när vi förstärkte med bordet bredvid, Stoffe, Emma, Larsson, Nettan och Asmus. Sånger som, "andra sidan är ni klara" och just "bästa bordet" gick varma under middagen. Stämningen var på topp! Fick även ett sensitive moment när jag och Sofe pratade med Camilla och Lena, vilka guldklimpar ni är.

      Sen var det dags att ta dansgolvet i besittning. Det var dock något som hände innan dansen kunde dra igång på riktigt. En strippa skulle ta av sig sitt och en film skulle visas. Förvåningen och överraskningarna hade inget slut. Dansen tog över och det var bra drag, jag dansade så länge jag fick med ett litet avbrott. Jag såg ett bord och kände bara att det är vårt, jag drog in det på dansgolvet och upp flög jag, Helga och Stoffe. Vi var drottningarna på dansgolvet i ungefär 10 minuter innan showen fick en snygg avslutning. Bordet gick i två delar, jag hade turen att landa på båda fötterna så jag fattade knappt vad som hade hänt utan fortsatte bara att dansa och det gjorde vi alla fram till musiken dog i form av, Tomas Ledins- Snart tystnar musiken. Vad hände där egentligen!? Jag klättrade upp och klagade på valet av sista låt, Asmus som var dj för kvällen sa att den var beställd. Jag sa "nej, nej, vi vill ha Timbaland" och gissa, det fick vi. Två gånger dessutom, grym avslutning!

     Tro inte att det var slut bara för att klockan var 02.00 och lokalen stängde, mot Bojsen och en efterfest som höll hög klass. Sara Andersson och Moa Wieweg stod för lägenheten och dricka. Jag och Sara stod för mycket fart och fläkt. Vi var säkerligen över 20 personer, en salig blandning av folk, innebandy och gamla klasskompisar. Det var en efterfest som hamnar på topp tre. Vid 05.30 drack jag upp mitt sista i raden av vattenglas, eller nej, tydligen var jag inte så smart som jag brukar, jag drack Smirnoff istället och somnade gott i Saras säng men vaknade inte riktigt lika pigg som jag brukar.

      Söndagen finns det bara några passande ord för, en djup, djup trötthet hade övertagit hela mig. Vi lyckades packa och komma iväg vid 16.30, bra gjort! Jag körde inte.

Det var magiskt, från start till mål.