Johanna

Det krävs egentligen inte så mycket för att jag ska vara lycklig. Underbara vänner är allt som behövs. Det svåra är att pussla ihop 6 individers scheman för att kunna träffas. Igår lyckades vi dock med det. Vi hade en sån där kväll som bara tjejer kan ha, en sån där underbar kväll där alla problem skjuts åt sidan och allt känns så lätt. Bekymren som i vanliga fall känns tunga som stenblock väger inte mer än en fjäder, den städigt bitande tröttheten som svider i ögon är som bortblåst och det känns som att man skulle kunna vara vaken i en evighet. Tänk vad lite vänner, minnen, framtidsplaner, tjejsnack och lycka kan göra!

      Ibland funderar jag över vad det är som egentligen framkallar dessa såkallade lyckokänslor. Ofta kommer känslorna helt utan förvarning, ska ta ett exempel ifrån gårdagen. Gurran, Martina, Frisken, Malin och jag satt och hemma hos Gurran. Drack te, åt mackor och pratade. Vår kära Susanne ringde efter en stund och meddelade att hon snart skulle komma in på Östertälje station och gärna ville komma och göra oss sällskap. Frågan dök upp, vem skulle hämta henne?! Som vanligt klunsade vi om det (ziggekjolen var inte tillåten, ni som inte vet vad det innebär och vill veta, fråga mig. Ganska roligt och väldigt bra kunnande). Regeln är att det alltid är två som hämtar, så man slipper åka själv. Redan under klunsen kände jag lyckokänslan smyga på, total blev den när Gurran och jag satt i Malins bil, lyssnade på hög musik, försökte prata samtidigt och var på väg för att (nästintill, bara Lina som saknades men du är med oss, you know that, don´t you?) fullända 7th heaven. Varför dyker den, lyckokänslan, upp i bilen på väg för att hämta Susanne, varför dyker den upp så oväntat?! Det vet man inte, inte jag i alla fall. Under kvällen sen så satt den i, jag är så glad att jag har dessa vänner. Sanna som vi alla skrattar åt och med. Malin som är den underbaraste människan i världen. Martina som vi alla känner bättre än vad hon känner sig själv, tro mig när jag säger att även om du inte orkar med dig själv ibland så orkar vi med dig, flera gånger om. Emelie som förgyller våra dagar och som ALDRIG viker ner sig, nämnde jag Gotland sista dagen? Emma vår basketstjärna som utan konkurrens är den snällaste människa jag träffat. När jag tänker på hur olika vi är undrar jag ibland över hur vi kan ha så förbannat kul ihop. Vi är så olika men ändå så lika. Ser fram emot en väldigt ljus och upplevelselik framtid tillsammans. Love

Lina, tack för brevet! Fick det igår, läste det imorse. Egentligen var det inget speciellt över det men tårarna droppade ner i filen och jag insåg hur mycket jag saknar dig ändå. Ibland glömmer man liksom bort det i vardagens hast men när man blir påmind om det då känns som ett hårt slag i magen och det ska det väl göra? För visst är det ett tecken på hur mycket du betyder för mig? Du har alltid funnits till hands, vi har sen 2 års ålder alltid funnits till hands för varandra. Vår vänskap sträcker sig under en sådan lång period, över så många hinder, igenom så många upplevelser och det är ändå bara en början. Vi ska fortsätta finnas för varandra och vi ska fortsätta uppleva tillsammans. Det är bara vi som sätter gränser för vad vi ska och inte ska göra med våra liv. Det här är bara första steget.

Malin, jag måste erkänna en sak. Det är lite sjukt faktiskt. Den här morgonen började jag fundera på en sak, på listor. Jag bestämde mig för att jag skulle skriva två stycken efter första rasten på jobbet. En "att göra lista, onsdag" och en "att göra lista, fredag". Det sjuka är att jag längtade, jag gjorde verkligen det. Vill också säga att när man skriver blogg så har man en tendens att överdriva men jag gör verkligen inte det nu. Jag längtade!!! Kan du förstå?