Johanna

Farmor och Farfar

 Att visa sin uppskattning till människor som betyder mycket för en är inte speciellt svårt. Ändå är vi alldeles för dåliga på det, jag frågar mig själv varför det är så? Kan det bero på att vi själva sällan får höra tacksamhet och därför inte tänker på att själva dela ut det? I sådana fall skulle det ju vara löjligt enkelt att bryta den negativa cirkeln. Jag tror att det är viktigt att ibland påminna sig själv om hur bra man faktiskt har det, vara tacksam och berätta det för personerna som står en närmast och som gör att man faktiskt känner så. Alla är vi dåliga på att uppskatta det som människor runt omkring gör för en och sanningen är den att det är nästan omöjligt att ge för mycket komplimanger men bara nästan. För det är samtidigt viktigt att det man vill säga får en innebörd, att ständigt tacka och överösa någon med komplimanger om hur bra den är, kanske inte är det rätta sättet. Det är viktigt att hitta en balans, inte för ofta men inte heller för sällan. Mitt tips är också att ge konkreta exempel på varför man är tacksam, jag tror att det får en bättre effekt. Så varför drar jag upp det här egentligen? Jo, det är för att jag vill försöka beskriva och få er att förstå hur tacksam jag är över att ha, enligt mig, världens bästa farmor och farfar.

Det är svårt, svårt att med ord berätta hur mycket jag tycker om och hur högt jag värderar farmor och farfar. Att alltid, så långt mitt minne tar mig tillbaka veta att jag haft er vid min sida, stöttandes, uppmuntrandes och tröstandes gör mig alldeles varm i kroppen. Ni inger en sådan trygghet hos mig som ni inte kan ana och just den där tryggheten betyder så mycket. Den omtanke ni ger era barnabarn och barn är den mest ihållande, tålmodiga och kärleksfulla omtanke jag har upplevt. Ibland blir jag nästan orolig över er, tänker ni någonsin på er själva i första hand, vad ni vill göra och uppleva? Som liten vet vi alla hur mycket man ser upp till sina mor- och farföräldrar, hur mycket man längtar till att få träffa dem men det där behovet avtar nog ofta ju äldre man blir. Kanske blir dem inte lika viktiga och intressanta längre. För mig stämmer det verkligen inte, nu när jag snart fyller 20 år så betyder ni mer för mig än vad ni någonsin tidigare har gjort. I ett ganska fullspäckat och stressat schema så finns ni alltid med i min planering, en liten lucka och jag kommer till er utan att blinka. Det lugnet som ni ger mig är ovärderligt. Hela jag slappnar av, stillheten, tystanden, ron och tryggheten hittar jag bäst hemma hos er. Det är så skönt för mig att veta att jag alltid, nästan alltid kan komma hem till er och få det där lugnet. Jag behöver verkligen det, tro mig. Jag önskar bara att ni kunde förstå hur glad och tacksam jag är över att ha er. Ni tror att ert 20 åriga barnbarn är ointresserad över sin farmor och farfar men där tar ni fel. Ni betyder så mycket mer för mig än vad ni tror. Oavsett vart jag befinner mig så är ni med mig och så kommer det alltid att vara.