Johanna

Idag hinner jag egentligen inte skriva blogg, men jag vet vad rutiner betyder för människor. Så varsågod Lina, här kommer din morgon läsning;)

Ett sms från någon man tycker om kan betyda så mycket, det kan få en ett le, skratta högt, eller fälla tårar. Igår fick jag ett sådant sms. Det kom från en god vän i Falun, en vän som jag älskar och som jag värderar otroligt högt, hans sms var egentligen inget speciellt men det fick ändå mina mungipor att rycka och mina tårar att falla längs kinderna. Det fick mig att inse hur mycket jag saknar honom och ja, hela Falun. På 2 år hinner man med en hel del, man skaffar sig vänner som sätter spår långt in i hjärtat, skapar minnen tillsammans med dem och får känslor för en stad på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Det värsta eller kanske bästa är ändå alla minnen, minnen tillsammans med någon gör att man har något gemensamt, ett förflutet. Det är omöjligt att för mig i ord beskriva min känsla, det svenska språket räcker inte till, känslan av att jag aldrig kommer få tillbaka den tiden, hopplösheten har inget slut. Jag saknar inte bara det "bra" minnena, jag saknar allt, livet, det jobbiga stunderna och mest av allt vardagen och dess rutiner. Middagar i 81:an, fester i 81:an (!), skolträningarna, träningarna, lektionerna och alla påhitt, bussresor, olympiska spelen, rullstolsinnebandy, med laget. Allt detta finns kvar i huvudet och i kroppen men just den känslan som skapas i det tillfället kommer aldrig tillbaka. Jag saknar att kunna säga att Falun är min hemstad, jag saknar livet jag hade, jag saknar så mycket som finns där uppe. Jag har nog inte vågat erkänna det för mig själv riktigt men när jag väl gör det så inser jag att jag saknar Falun mer än vad jag någonsin trott att jag skulle göra. Jag har det så ofattbart bra här hemma, det är inte det som är problemet, jag hade antagligen inte haft det lika bra där som jag har det hemma nu. Det som går upp för mig är att jag saknar förra året, skolan, klassen, laget och allt, det var så nära perfekt (läs: hata Iksu). Det tog ett år att verkligen hitta rätt och det blev bättre än vad jag kunnat drömma om, jag och Sofe planerade ju faktiskt att flytta hem efter ett år. Tur att vi inte gjorde det!

     Kul, nu rinner tårarna igen, ovanligt, nej inte direkt! Jag har en tendens till att gråta ganska lätt, det ligger i släkten, tro mig. Jag kommer aldrig att glömma avslutningsfesten, Camillas power point redovisning över säsongen, sista matchen i FK, dagen efter och samtalet som följde, tiden tillsammans med Sofe i omklädningsrummet, våra middagar, våra många och bra fester, vår lilla Mange, campingen, ägg kastning, grabbarna, plogbilen, "mitt liv", vårat intro, linedance, Carola och Ljuset, investera, samtalen, timmarna i simhallen, olympiska spelen, gymnastiken, orienteringen, lektionerna med klassen, bussresorna, hockeyn, Axel intervallerna, första skridskor lektionerna med Biran, studenten, alla underbara människor jag lärde känna, ja, det finns inget slut.

Falun kommer alltid att vara som hemma för mig och människorna där har gjort ett intryck djupare än vad jag har lyckats hantera.

                                                       
                                                   Sofe och jag, sida vid sida utanför vår kära FK- arena.