Onsdag, halvtid.
Vid lunch idag så är halva jobbveckan avklarad. När hälften av något jobbigt är gjort så känns allt mycket lättare. Om jag ska springa 20 intervaller till exempel så känns det som en evighet upp till 10, sen blir det plötsligt lättare. Nya krafter strömmar på något underlig sätt in i kroppen. När jag sen närmar mig slutet så kan det bli jobbigt igen men man orkar. Vetskapen om att vila och ledighet väntar gör definitivt sitt. Däremellan kan små ljuspunkter dyka upp som gör veckan ännu lite lättare, gårdagen bjöd på två.
Fick, äntligen, prata med Lina. Vi hade inte hörts på säkert 3 veckor, vilket är alldeles för längesen. Känns så bra att prata med henne. Känns så nära och vardagligt. Känns som om inget stort har förändrats, det blir en bekräftelse på att avståndet inte har en chans mot vår vänskap. Det är en oerhörd trygghet att veta det.
Den andra mycket uppskattade ljuspunkten var den med mina kära väninnor. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin sluta att förvånas över dessa samtal. Det spelar liksom ingen roll vad någon av oss har gjort, alla andra bara rycker på axlarna och skrattar. Inget att skämmas över och älskad oavsett. Den tryggheten är ovärderlig.
Annars så har jag mått ovanligt bra det senaste två veckorna. Kan bero på mycket, svårt att sätta fingret exakt på orsaken. Ska fundera lite och återkomma, för jag tror jag vet vad det kan vara. Det stavas "det ordnar sig alltid". Kan vara fler moment inblandade också. Som sagt, jag återkommer!
"Inget att skämmas över och älskad oavsett", stämmer så bra det bara kan stämma:) du är klok min kära vän!
Lovely.
Heavenly.
7th heaven.
Jag älskar verkligen oss.
Ni bara rycker på axlarna och skrattar när jag har pajat URK:en liksom, samt kommer med liknelser om egna krockar som gör min till en liten fis i rymden. Det är stöd!
För övrigt lämnade mamma huset idag, med urken.. Och fortfarande ovetandes om den lilla incidenten (accidenten!) som inträffade igår.
i'm dead man walking.
Malin, läs mitt nya: "det ordnar sig alltid", till och med för URK:en, haha.
Mollie jag glömde ju berätta om min andra "krock"! Körde in i vårat garage en kväll efter en sen träning, satt och nynnade lite till radion, glad över att äntligen vara hemma, och så BOM! Körde en aning för långt fram när jag skulle parka utanför garaget... resultatet blev en bucklig och lite sned registreringsskylt! Vågade, precis som du, inte riktigt klämma fram orden om vad som hänt när jag kom hem. Dan efter frågade pappa om jag hade sett vilken parkeringsskada vi hade fått där fram! Jag vet inte varför men av nån anledning var det som kom ut ur min mun "Nej, det har jag ingen aaaaning om!", varpå pappa svarar "Nähe, då måste nån ha backat in i oss då, dåligt att inte lämna någon lapp".......... "ja verkligen, riktigt dålig stil!":S Så bra dotter var jag liksom! Haha, men man får ljuga lite, ibland! Vem vet, nu kanske URK:en måste målas om, kan bli ÄNNU snyggare än vanligt! Man måste se det possetiva i situationen...:) LOVE
"Johanna D", du har så rätt så rätt:)
Frisken, jag skrattar högt. Tur att jag har eget kontor.
